Det här med bloggning...
Om det arkeologiska synsättet går att dela upp i "tre läger", hur många olika synsätt ska det då inte
finnas för oss stackars bloggare? Okej, stackars är väl att ta i.
Vad roar Martina, 13? Eller Aaron, 25? Eller, om vi ska ta i, Anna-Lena 50+?
Vad är nyckeln till att lyckas med sitt skrivande, eller huvudfrågan;
Hur lyckas man att undvika dagboks-stuket?
För trots allt, när jag började blogga ville jag hålla alla mina nerver och komplex utanför. Egentligen.
Men hur ska man kunna hålla tillbaka något som skiner igenom så starkt?
Mina nerver och alla mina konstiga komplex och fixa idéer, det är ju min vardag. Eller hur?
Och en blogg ska ändå spegla en persons vardag, med en speciell inriktning, eller något sådant?
I mitt fall är, och var från början, min inriktning det nya, asläskiga studentlivet i Stockholm.
Emellanåt tappar jag dock den tråd som ska upprätthålla ordningen, skillnaden mellan en skildring och...well, gnäll.
Själv tycker jag att en bra blogg behandlar ett ämne, gärna lite olika, men som ändå kan knytas samman, även om det enda bandet vid tillfälle skulle vara att det rör bloggaren själv, och har med honom/henne att göra.
En blogg ska hålla sig allmän, det ska vara en "man-känsla" (man, som i "man bör inte..."), en konkret känsla.
Kanske igenkännande, roande, medtagande utan att bli snyftig eller depressiv, och gärna aktuell.
Roligast av allt är om det kan ge läsaren en rejäl aha-känsla, ett gott skratt, och att denne känner sig "med".
Till exempel att ämnet i fråga får läsaren att inte kunna låta bli att kommentera ämnet i sig.
Helvete, kort sagt, jag måste skärpa mig.
Tänk er nu scenen.
Intromusiken är "jag kan klara av det" med Disneys Herkules... eh...Nej.
Collegefilm, USA. Intromusik, nån smashig låt, typ Simple Plans "Shut Up".
Kameran susar över en väg, fullsmäckad med bilar, fortsätter över en gångväg,
filmar en massa unga människor, typiska collegetjejer och killar,
sveper sedan över skolområdets hjärta, en stor gräsmatta, massa trötta studenter, yeah yeah.
I alla fall, så stannar kameran vid en ensam tjej, det klassiska, skolväska, trassligt hår, MP3...
Mitt i all härligt collegekaos, med tidiga grupperingar, det där klassiska med grupper upphör aldrig, va?
Hey, that girl's me!
Hursom haver, när jag idag gick till den första riktiga föreläsningen, gick jag och iakttog folk.
Egentligen gjorde jag det på uppmaning av "den lilla rösten", för jag behövde verkligen något att tänka på.
Och här sticker jag in sånt som inte hör hemma på en blogg egentligen...
Anledningen till att jag behövde något annat att tänka på var att jag mer eller mindre var på väg att börja hyperventilera.
You see, I've got issues. Jag satt, från Österskär, fram till Universitetet, och funderade på om folk kunde höra mig andas.
Så, ju längre jag tillät mina tankar vandra i väg, desto mer bekymrad blev jag över saken.
Detta ledde till att jag, då och då, drog ur en av propparna ur öronen, lyssnade en stund, konstaterade att det
inte lät speciellt mycket. Började ändå anstränga mig för att andas än tystare.
Och så fortsatte jag, i alla fall. När jag väl nått universitetsområdet kände jag paniken komma smygande.
Det här som alla säger, "du är inte ensam om att känna så"... Meant shit!
Så jag prövade först att räkna något, det blev mina steg... 1...2....3...15....34....45...."Vad är det där inne..?"
37...nej..fan... Äsch. Det gick inte så bra, som ni kanske förstår. Så jag började kolla på människor, som sagt.
Den där killen med långt svart hår och skinnjacka. Vad är hans historia? Av vilken anledning bär just han svart?
Tjejen med en hel massa piercingar i ansiktet. Är hon så självsäker som hon ser ut?
Den där lilla tanten med knasig handväska, vad fan gör hon här? Vad har fått henne att börja plugga?
Jag tror det finns få ställen där man kan finna lika många olika människor som på ett universitet.
Det är alla möjliga olika etniciteter, alla möjliga "grupper", och enorm blandning på ålder.
Hur fascinerande är det egentligen inte att gå på ett storstadsuniversitet?
Det är faktiskt sjukt likt en collegefilm. Och jag är er stjärna. Hell yeah.
Och ja, förresten. Dagen har varit bra i övrigt.
Har skaffat ännu mer kurslitteratur som jag behöver nu. Lika bra att passa på när pengar finns.
Jag får hela tiden bekräftat mina tankar om att läraren verkar bra. Känns helt okej, det här!
Nu ska jag bara överleva första natten helt ensam här hemma i Österskär.
Hör för guds skull av er, om ni känner er manade!!
Nu ska jag ta itu med lite litteratur.
Dagens låtar, alternativt soundtracks för mitt liv just nu;
Runaway - Avril
I don't have to try - Avril
Jag vet, overrule, det är två låtar!
Tänk er då dessa låtar i en sjuhelsikes kollision. There you go.
I'll be in touch!
Puss
Josefine
Första skoldagen
Yes.
Så jag klev upp 8, segade mig omkring, satt framför datorn, pillade i mig frukost, duschade...
och sen kom nervositeten som en käftsmäll. Var ska jag gå? Jag kommer ju inte till samma ställe
med tåget som med tunnelbanan, hur fan gör jag då!? Tänk om jag åker/går fel? Awmygawd...
Fick fråga nån random tjej vilket håll jag skulle gå åt xD sen kom jag rätt.
Sen skulle jag bara hitta till seminarierummet på plan 3 också....
vilket jag gick rätt förbi, tillsammans med en annan tjej. Vi tittade på varandra, flinade lite dumt och hon frågade
om jag också skulle till arkeologi 1. Hon hette Klara, tror jag? Verkar vara en trevlig tjej.
Pratade litegrann med henne, sen blev jag så blyg så jag vågade inte säga något mer ....
Men det var sjukt många i kursen! 42 stycken tror jag att vi var sammanlagt!
Och mestadels unga människor, mellan 20-35 kanske. Äldsta måste ha varit mellan 50-60-70?
Läraren verkar bra, noggrann, han kommer nog inte bli svår att jobba med. Skönt!
Sen fick vi gå ner i arkeosteologi-avdelningen.
Jag hoppas fyra terminer går fort! Jag kan knappt vänta tills jag får börja på nåt sånt!
Gud så spännande...! De hade värsta skallarna där, benknotor i massor, både från människa och djur. Vill!
Plus att läraren hade en förmåga att prata så jag blev sjukt nyfiken på att få veta mer. V-I-L-L-!
När jag kom hem var jag NÖ hungrig, efter att ha varit utan mat i typ 8 timmar eller så, och efter att ha släpat hem två
aptunga kassar efter en veckohandling som hette duga...
Då blev det röd spaghetti* med svingod sallad! Fan, jag höll på att äta ihjäl mig.
(* röd spaghetti = spaghetti blandat med fläskfärs och massa ketchup)
tror banne mej att jag överträffade mig själv.
Och i morgon får jag huset för mig själv ^^
Läskigt, men skönt! Blir lättare att våga göra något utan att be om lov först.
Har nog en dunderförkylning i antågande, förresten.
Fick nyss en karta alvedon av värdinnan, tack å lov...
och så drack jag av min antioxidant-juice. Sånt är bra, va? Sure tastes good. Goood.
Nej... nu ska jag bege mig tillbaka till stenåldern en sväng. See you when I see you.
Puss!
Josefine
Life is a road....
And I wanna keep going!
Så, vad har hänt idag?
jo, jag har...
* Gått ner till Centrum. SJÄLV.
* Letat tag på ett ställe som säljer 16-remsors-biljetter. SJÄLV.
* Åkt buss, tåg, tunnelbana till Tekniska högskolan. SJÄLV.
* Flummat runt på Universitetsområdet och letat (och funnit) Wallenberglaboratoriet. (Inte själv!)
* Flummat runt ännu mer, fast i Kungsträdgården, Drottninggatan, med mera (fortfarande inte själv!)
* Åkt ännu mer tunnelbana (inte själv!)
* Kollat var Therese ska gå första terminen (inte själv...you get the point...)
* Flummat runt lite till.
* Satte mig på tunnelbanan till T-Centralen. SJÄLV.
* Bytt mot Mörby. SJÄLV.
* Satte mig på tåget. Fick Sällskap igen=D
* Hade Therese och Matilda här, käkade mat och flummade =D
* Följde aporna till bussen.
* Gick hem. SJÄLV.
* Fick en fint inlindad pik av hyresvärden att jag kanske kunde pejla med henne innan jag tar med folk. HOPPS...!
Det hade jag inte ens en tanke på. Inte ett dugg. Vad är det för fel på mig?
I morgon får jag åka hem =)
Jäkla kort stund egentligen, men jag tänker ta varje chans att komma hem. Så är det bara.
Efter en sån här enormt intensiv dag har jag ju dessutom redan hunnit få lite koll. Så det känns bra.
Jag vill ju åka hem, så why not. Jag kommer tillbringa nog mycket tid här nere.
Nåja. Nu har jag redogjort någorlunda över av vad jag gjort, men inte vad jag har känt.
Jag höll fanemej på att skita knäck av rädsla när jag inte visste vad som komma skulle med
tåg, bussar, tunnelbanor och fan och hans faster. Men guess what? I fudging did it. How about that?
Känner redan nu hur mycket det gjorde för min säkerhet här, till och med min självkänsla, att jag klarade det.
Och jag har fått skratta så mycket med Therese och Matilda =D Awesome!
Jag är så sjukt tacksam över att Therese kommer finnas här!
Även om vi inte bor så nära, så är hon ändå någon som inte bara finns att prata med på telefonen.
Hon finns inom räckhåll, och jag kan ta mig till henne, även om det är rätt krångligt och jävligt.
När man är med henne känns det svårt att hålla sad faces uppe. Skitkul!
Nej... nu ska jag snart lägga ner, klämma ett avsnitt med Bones ikväll också, tror jag. Har saknat!
Men... nu vet ni, kära älsklingar, vad jag genomlidit.
Och klarar jag av det här... klarar ni av era motgångar också.
I'll be in touch.
Puss
Josefine
Ps: Dagens låt; Land of Miracle, EDGUY.
Carry on - And I will Forever
Nu är jag i Stockholm. Sitter i mitt lilla rum, och försöker pigga upp mig själv med lite Edguy.
Har precis ätit med familjen jag bor hos, första gången.
Mitt rum är, well, som sagt, litet, men jag tror jag har fått till det så det känns bra.
Ganska gött skrivbord, långt som skrutt xD får plats med TV:n på till och med. Det ni..
Tror jag ska se på film sedan, eller kanske spela lite Folklore, till och med.
Men först ska jag med min hyresvärd ner till centrum, så jag kanske hittar lite där också...
Har fått se var närhandel, buss och tåg finns, samt fått tips om var man kan ta en promenix.
Vore inte heller fel, lite luft to clear my thoughts. Men inte i kväll. Törs inte. Nopes.
Ska nog häcka här framför datorn/TV:n, tycka lite synd om mig själv och sådär.
Longing drives bad memories away.
En kort rapportering, I know.
There's more to tell, but I have no power to right now.
I'll be in touch, as always.
Puss
Josefine
Demonic mojo
Sjukt skum!
Och jag vet att jag skrev konstigt i de två blogg-inläggen som blev.
Om jag får vara lite högfärdig och lägga en diagnos på mig själv? (Man, I love to diagnose!)
Så här är det. Hela den här Stockholms-grejjen håller på att knäcka mig.
Jag är så sjukt nära att låta den göra det, jag har baske mig näsan strax ovan ytan nu.
Vilket gjorde det mycket bekvämt att i stället lägga ner onormalt mycket energi på hur det skulle
gå för en karaktär i min favoritserie. Knasigt, eller hur? Nå, men fullt normal, eftersom det handlade om självbevarelse.
För att rädda mig själv från den verklighet som bankar på min dörr likt en själstörstig demonhund
tillät jag mig själv att vara så in i bängen orolig för min älskade Dean i Supernatural ...
De goda nyheterna är att medan jag var inne i det, visste jag att det jag höll på med var sjukt.
Jag vankade av och an, fram och tillbaka, med lösningsfokuserade tankar, tankar som meant shit,
eftersom jag försökte rädda något som inte jag kan styra över - ett fudging TV-program.
Men jag har läst nog mycket pedagogik och psykologi , för att börja bryta det depressiva beteendet med att
tala om för min mamma att jag kände mig, well, besatt. Hon tog fram de små rosa tabletterna, jag petade i mig 2...
och blev helt jävla utslagen. Jag sov nån timme, sen ringde telefonen, jag sluddrade ur mig nåt, och sov nån timme till.
Nu såg jag just hennes oroliga blick svepa över min bakgrundsbild; Jensen Ackles och Jared Padalecki från
Supernatural. Jag började nästan skratta åt hennes ansikte, för jag såg så väl vad hon tänkte, även om hon inget sa.
Men, kära läsare, jag känner mig bättre nu, när jag har fått utvärdera mig själv, rannsakat, kanske det heter.
Detta, plus det faktum att jag har fått jobba med kroppen idag, nämligen tömt lägenheten med pappa och Lars.
Back to reality. På onsdag kväll hoppas jag kunna rapportera från en av vår huvudstads förorter.
Och det är ett helvete att hålla på att fram och tillbaka intala mig själv att allt ska gå bra. Jag vet ju inte!
Och den oron gnager i mig hela tiden, och voilá, där kom Supernatural-problemen lämpligt in i bilden.
I hope you get the picture I'm painting up here.
Så, där har ni i alla fall vad som pågått i själva Operation: Flytt.
Det går framåt, sakta men säkert. Städning imorgon, tror jag.
Ska se till så det blir lite ordning och reda till nästa folk som flyttar in.
Och gårdagen?
Ja, var fan var du nånstans, högt ärade kund?
Jag headbangade lite åt dig också. Jag var den enda som gjorde det, för övrigt.
Jag tror faktiskt, att jag var den äldsta som stod där och var supportive. Skärpning!
Det var riktigt trökigt att folk inte törs bjuda på sig själva, och raise a little hell.
Banden skötte sig, en del bra, andra bättre. Men, trött som jag var, drog jag när Introitus hade spelat en stund.
Fick ju lov att höra litegrann på Henrik och co, i alla fall ^^
Sen ville kidsen ha promenadsällskap hem, så det passade väl bra.
Anywho... Nu är jag svinigt trött.
Återkommer med en mer positiv, piggare, och mer proffsig blogg så snart jag orkar.
PPP, people!
Dagens låt: Edguy; Save Me
Puss,
Josefine
Frustrated
trots att hon hade två avsnitt kvar... -.-
Som tur är börjar säsong 4 i september, i USA visserligen ,men det ska väl inte bli nåt problem.
Jag är så sjukligt inne i den här serien.
Ärligt talat, jag mår skit, nu när jag vet hur det går.
Jag mådde skit innan också över det, för jag anade ju hur det skulle bli.
Men den här besattheten är inte frisk.
Här kommer något mer som gör mig grinfärdig;
Mama Said
Metallica
Mama, she has taught me well
Told me when I's young
Son, your life's an open book
Don't close it 'fore it's done
The brightest flame burns quickest
That's what I heard her say
A son's heart's owed to mother
But I must find my way
Let my heart go
Let your son grow
Mama, let my heart go
Or let this heart be still
"Rebel", my new last name
Wild blood in my veins
Apron strings around my neck
The mark that still remains
left home at an early age
Of what I heard was wrong
I never asked forgiveness
But when is said is done
Let my heart go
Let your son grow
Mama, let my heart go
Or let this heart be still
Never I ask of you
What never I gave
But you gave me your emptiness
I now take to my grave
Never I ask of you
But never I gave
But you gave me your emptiness
I now take to my grave
So let this heart be still
Mama, now I'm coming home
I'm not all you wished of me
But a mother's love for her son
Unspoken, help me be
Oh Yeah I took your love for granted
And all the things you said to me
I need your arms to welcome me
But a cold stone's all I see
Let my heart go
Let your son grow
Mama, let my heart go
Or let this heart be still
Let my heart go
Mama, let my heart go
You never let my heart go
So let this heart be still
Never I ask of you
What never I gave
But you gave me your emptiness
I now take to my grave
Never I ask of you
But never I gave
But you gave me your emptiness
I now take to my grave
So let this heart be still
If you fudging touch me, I'll fudging kill you!
Godmorgon!
Dagens rubrik är hämtad från, guess what, Supernatural.
En rar gammal dam (...eller?) talar om för Dean att han svär för mycket, och
talar hjälpsamt om att när hon känner för att svära säger hon fudge.
Nå, Dean, som är så...eh.... respektfull, inför den gamla damen, hörs snart kläcka ur sig;
"If you fudging touch me, I'll fudging kill you!"
Översättningen på detta (nu är ju inte detta den officiella versionen, men jag tyckte den var intressant) blev;
"Om du nedrans rör mig, ska jag nedrans döda dig"
I think that's hilarious. Och jag har redan, även jag av respekt, naturligtvis, försökt använda mig av fudge vid tillfälle.
Som när min bil återigen svek mig i förrgår, och jag ringde till min bästa vän och hennes pojkvän för att
tala om att jag inte kunde komma och se på Supernatural den kvällen;
"Hej, jag kan inte komma ikväll"
"Nähä, varför inte det då?"
"Fråga min fudging bil om den saken"....
Nåja. Allmän ångest över flytt, blandad med ilska över bilen, och en väldigt, för andra, oförståelig sorg över att
inte kunna vara med när de andra skulle se Supernatural fick mig snart att flippa ur, ganska rejält, och gråta en halv flod.
Så nu är stenen i bröstet lättare. Fick sen grina lite till när det visade sig att de inte hade velat se något avsnitt utan mig.
Älska.
Så, vart är vi i planeringen med flytt och allt?
Det är ju trots allt det, som den här bloggen ska kretsa kring...
Alla pryttlar och dylikt är ute. Jag och plastpappa körde hem skiten igår.
Och idag ska, förhoppningsvis, vi få ut möblerna. Sedan är det bara städningen kvar.
Det riktigt intressanta i kardemumman är att min blivande hyresvärdinna skickade sms igår,
och frågade, tredje gången gillt när jag trodde att jag skulle komma. Så jag svarade Måndag, vilket
jag och min mor kommit överens om är den hittills bästa dagen...
Då svarade hon att det kanske är lite tidigt, eftersom hon har hantverkare där, och hon helst ser att
de är klara med sitt innan jag flyttar in... Men att vi ska höras på söndag. Panik.
Nu hoppas jag verkligen att mamma ska ha tid att skjutsa mig en annan dag, om det nu visar sig vara för tidigt.
Det är så märkligt hur planeringar kan gå käpprätt åt pipsvängen, är det inte?
Hur som helst, så kommer ju iallafall lägenheten vara klar här hemma i Vansbro, så det är ju inte half bad.
Kan väl dessutom vara bra att ha någon dag extra, nu när jag insett att jag faktiskt ska flytta.
Och att Therese verkligen inte finns inom ett stenkast. Snarare minst en timme.
Vad i helvete tänkte jag på?
Jag försöker intala mig själv att det ska gå bra ändå, för jag har hört att positivt tänkande är bra....
Det bara måste lösa sig. På endera sättet.
Så. här sitter jag, eller nja, snarare ligger, med laptopen i min säng, hög på koffein efter
vårat Supernatural-marathon igår, som vi avslutade vid 03-tiden. Awesome!
Efter tre timmars sömn eller så känner jag mig ändå pigg som en igelkott i natt-Visby,
and I can only blame the coffee. Och så ja, det faktum att jag inte kommer kunna slappna av förrän
jag har fått se de sista två återstående avsnitten av säsong 3 med Supernatural och få veta hur fan det ska gå för
allas våra älskade Dean och Sam. It's an obsession. Inte ens när jag sover kan jag släppa taget om dem, sjukt.
Jag tror faktiskt inte att jag någonsin varit med om en serie som på det här sättet följer med när man lämnat
tv;n, soffan... Visst har man gått och funderat på en film, men det här är extremt.
Som min plastmamma säger, det är fanimej så man börjar leva med dem.
Letar efter Bloody Mary i spegeln, förväntar sig att det ska komma en evil clown apocalypse, eller att
de sju dödssynderna ska dyka upp i demonform. Inte konstigt att man blir allmänt spooked.
Nå, jag ska gå ner och käka, har mått illa ända sedan första natt-kaffekoppen.
Jag är så jäkla smart!
Så, med ursäkter för Supernatural tjatet och bristen på proffsig bloggning,
drar jag mig undan, I'll be in touch.
Och, ärade kund, i kväll ska vi rocka Storänget.
I kväll ska folket inte få stå och glo som uttråkade stenstoder när AFC spelar.
Storasyster ska få fart på dem... Så det så!
"Zeppelin rules!"
Josefine
All spooked and that
Jag är osäker på vad det är som håller oss vakna, men jag vet att det känns... obehagligt.
Och det är ju inte så konstigt, egentligen, med tanke på att jag sett tre avsnitt av nya säsong
3 från Supernatural, mitt favoritprogram. Supernatural är ett program om, som det så fint heter
Det Övernaturliga. Två bröder som, fight as many evil sons of bitches as they possibly can, som den
äldre brodern Dean så frispråkigt uttrycker det, något deras far utbildat dem för sedan barnsben.
Hur mycket silver som krävs för att knäcka en varulv, hur man lägger en Demons Trap...
Och problemet är att jag älskar serien, inte bara på grund av den rappa dialogen bröderna emellan,
eller det faktum att de båda är sådana superhunkar att man dreglar något kopiöst,
utan även just på grund av att ämnet, programmet, fångar mitt intresse.
Det som däremot kommer som på ett brev på posten tillsammans med detta intresse är min rädsla för mörker, för monster i garderoben, sängen, bakom hörnet.. ja, ni har säkert alla känt det där någon gång. Christo.
Så här sitter vi, jag och Athena. Nu har hon äntligen slappnat av, trygg bakom ryggen på mig, på min kudde.
Och jag stirrar upp mig själv, som nyss, då jag tyckte mig höra en knackning från någonstans,
och strax innan det funderade på varför i hela friden hundstackarn envisas med att sova närmast väggen,
så tätt inpå mig som möjligt. Ja, ni ser själva hur jag låter tankarna fara iväg.
Att jag sedan läser en bok där hjältinnan är medial, gör väl kanske inte saken bättre, jag vet inte?
Så, min tanke var i alla fall att redogöra lite om dagen, för att låta tankarna styras åt rätt håll igen.
Och lämna det övernaturliga åt de som bäst sköter det, det vill säga Dean och Sam Winchester.
Så, vad har jag hunnit med idag?
Jo, idag har jag börjat plocka ner grejjer i lägenheten. Fick ner mina favoritböcker i en gigantiskt låda,
som jag antar att jag själv kommer att få bära nerför trapphuset, eftersom jag packat så korkat. C'est la vie.
Jag har även fått ner alla filmer i en låda (tror ni inte på fan om jag sen kom hem till mor och upptäckte fler...!)
och även ungefär hälften av mitt porslin och glas, samt att julgrejjerna, som legat inknölade i garderoben, fått en låda.
Och eftersom köket såg ut som en ren parodi passade jag på att röja upp överlag, så nu har jag en diskbänk igen.
Det är jag i ett litet nötskal. Chaos. Jag undrar just hur om jag sköter mig bättre när jag är inneboende?
Nåja.
Sedan kom min bästa vän med pojkvän och hämtade mig, och vi kollade på min moped, som han är intresserad av.
Naturligtvist startade inte fanskapet. Men, nu mot kvällningen kröp det fram att han nog ville ha den hur som haver.
inte så konstigt, med tanke på att den, med en skvätt bensin och en checkning av tändstiftet, går som fan,
samt att han sedan såg exakt samma moped på blocket (hemska tingest) för 3500 kr mer än jag ville ha för min.
Sedan antar jag att han kollade upp motorns kapacitet, något som tydligen är väldigt viktigt när man är kille...
Anywho... Det kommer ju inte göra ont med lite extra klirr i kassan kring den 25;e. Nej, jag kan absolut leva med det.
När vi hade kollat på den åkte vi hem till dem och bakade bullar och väntade på att Supernatural skulle bli klart.
Efter fyra bullar och tre asvnitt rent jävla guld, om ni ursäktar uttrycket, insåg vi att det var nana-time.
Så jag brummade hem i min bil, (som för övrigt har sagt sitt sista kast och rostat bort ljuddämparen)
lite mer spooked än jag har varit på länge, skuttade in till mor och Lars med ett jätteflin, och berättade om
dessa 45x3 minuter guld, men bara just att det var guld, eftersom de också ska se säsong tre, vad det lider.
Och efter att ha skickat några retsamma sms till båda mina småsystrar väntade jag mig en snyting från den
äldre, som i sitt svars-sms kallat mig bland annat Cp-apa, men den uteblev. I stället kände jag mig som en skit.
Typiskt. Hon kunde väl åtminstone drämt till mig litegrann?
Nej, gott folk. Nu ska jag knuffa undan Athena och läsa tills jag somnar av utmattning.
God morgon på er, får man väl säga, I'll be in touch soon.
Tills dess, ha det gött, puss och kram och smisk på stjärten.
xxx ooo Josefine Winchester/Ackles *springer för glatta livet, undan lillasysters vrede*
Välkommen till min nya blogg!
Oj, så klyschigt, liksom. "Välkommen till min nya blogg". Jaja. Whatever.
Hur kommer det sig att en sådan som jag börjar blogga, och ens tror att någon skulle vilja läsa?
Jo, själva beslutsfattandet kom efter det att jag hade berättat för en av mina favoritkunder/ f d. kurskamrat
att jag skulle sluta på Ica Supermarket och istället börja plugga. "Du måste börja blogga" sade hon.
Och tanken hade funnits innan dess, med tanke på den, egentliga, enorma omställning som jag står inför.
Så vad är det jag försöker komma fram till?
I vintras, tror jag det var, höll Stockholms universitet öppet hus.
Nu råkade det vara så att en arbetskamrat (ja, hon var ju en kompis även utanför jobbet också)
skulle i väg dit, men hon ville helst inte åka själv. Därför frågade hon mig om jag kunde tänka mig att följa med.
There you go. Skolan fångade mitt intresse, jag sökte kursen Arkeologi 1, eftersom detta varit det jag helst velat,
(enligt uppgifter minst 15 år tillbaka, men jag är osäker) och som jag var mest intresserad av.
Detta trots att jag hade nästan halva Historia A kursen kvar på gymnasienivå, något som också var ett kurskrav.
Med andra ord blev det ett lite mer intensivt pluggande än tidigare halvåret.
Resultatet blev över förväntan, MVG mitt i krysset, och jag kom in på skolan.
Så vad står jag inför nu?
Efter en vecka på Gotland, som var både rolig och extremt jobbig, har jag nu en vecka på mig
att packa mig ut ur min lägenhet i centrala Vansbro, (vad i hela friden ska jag ha med mig!?)
och sedan ge mig iväg till Stockholm och min nya lya.
Jag hade en sådan tur, att jag fick napp på boende nästan direkt.
Så som det känns nu kommer det nog bli riktigt bra, även om jag ska vara inneboende.
Människan som jag ska bo hos verkar hygglig, har väluppfostrade (eller är det så att skenet bedrar? Återstår att se)
barn, och ett väldigt tjusigt radhus, 20 minuters resväg från Universitetet.
Fördelen här är även att jag slipper dra med mig en massa möbler, då rummet (det pyttelilla rummet)
redan har blivit möblerat. Hela grejjen med att inte ha några personliga möbler tror jag inte ska bli något problem.
Det ska ju ändå bli fullproppat med mina personliga småpryttlar och grejjer. Det löser sig. Gotta have faith.
Egentligen är jag mest orolig för att inte hitta till skola, affärer och sånt... och livrädd för tunnelbanor och rälsbussar.
Det mest jobbiga kommer att bli att vara så långt borta från min familj och mina vänner.
Allra jobbigast med mamma, Lars och syskon, och pappa, Lilli och syskon.
Jag har ju i alla fall Therese, och det känns jätteskönt att slippa vara ensam.
Hon bor ju inte ett stenkast ifrån mig, men hon finns ändå där. Det är jag grymt tacksam för.
Allt sedan den där impulsiva bussturen till Stockholm en alldeles för tidig tisdagmorgon
har vi kommit varandra ganska nära, och det är skönt med en ny vän, för allt är mer spännande då!
Vi kommer att rocka Stockholm, utan tvekan. Jag är full av förväntan.
Så, för den som kommer att våga och vilja följa denna blogg väntar lite av varje.
Garanterat en hel del flummigheter, intressanta anekdoter ur hitta-i-Stockholm-kaoset,
lite tankar kring lektioner, sorgsna ord om hemlängtan, och jag hoppas att det jag skriver
på något vis inte bara ska ge mig själv något, utan kanske även att man lyckas fånga någon
annans intresse, ge något skratt, mod och känsla av igenkännande.
Är du redo att utforska Stockholm och studentlivet tillsammans med mig?
Fortsättning följer!
