Kåmpakt kåntaktannåns
Glad, trevlig, men alldeles för blyg flicka söker...!
Jag:
* Är en flicka som gärna vill tro att jag är en kvinna, men som i de flesta situationer har fel...
* Har glimten i ögat, med vissa inslag av rapp-i-käftinen och allmänt dålig humor, dvs;
Jag skrattar mer än gärna åt ett dåligt skämt á la Eddie Murphy eller nån annan stjärnsmäll.
* Tycker mycket om att vara ute i naturen, men tar mig alltför sällan tid till det.
* Studerar Arkeologi på Stockholms universitet
* Är inte så jätteförtjust i mitt utseende, och har en förmåga att gömma mig på de flesta sätt.
Du:
* Är en pojke som kämpar emot den inre mannen, som emellanåt försöker få några ord sagda.
* Har nära till ett skratt, trevligt utseende, och förmåga till enormt tålamod.
* Tycker om djur av de flesta slag, och ser gärna en hel skock av dem i framtiden.
* Gillar att vara i naturen, att röra på dig, och är en sjuhelsikes till kille att inspirera andra att göra detsamma.
* Ser inga problem i att ta initiativ, tycker om det impulsiva och är inte rädd för "att inte ha en plan".
* Anser det vara någorlunda okej med en tjej som vill sitta i en grop och pensla fornfynd for a living.
* Innehar med fördel toppbetyg från Riddare i Rustning med Vit Springare - skolan.
Intressant? Ring 555-DESPERATE-780
Jag:
* Är en flicka som gärna vill tro att jag är en kvinna, men som i de flesta situationer har fel...
* Har glimten i ögat, med vissa inslag av rapp-i-käftinen och allmänt dålig humor, dvs;
Jag skrattar mer än gärna åt ett dåligt skämt á la Eddie Murphy eller nån annan stjärnsmäll.
* Tycker mycket om att vara ute i naturen, men tar mig alltför sällan tid till det.
* Studerar Arkeologi på Stockholms universitet
* Är inte så jätteförtjust i mitt utseende, och har en förmåga att gömma mig på de flesta sätt.
Du:
* Är en pojke som kämpar emot den inre mannen, som emellanåt försöker få några ord sagda.
* Har nära till ett skratt, trevligt utseende, och förmåga till enormt tålamod.
* Tycker om djur av de flesta slag, och ser gärna en hel skock av dem i framtiden.
* Gillar att vara i naturen, att röra på dig, och är en sjuhelsikes till kille att inspirera andra att göra detsamma.
* Ser inga problem i att ta initiativ, tycker om det impulsiva och är inte rädd för "att inte ha en plan".
* Anser det vara någorlunda okej med en tjej som vill sitta i en grop och pensla fornfynd for a living.
* Innehar med fördel toppbetyg från Riddare i Rustning med Vit Springare - skolan.
Intressant? Ring 555-DESPERATE-780
Things getting better
Japp. Föregående inlägg jobbade jag på en stund för ett tag sen.
Nu avslutade jag den, snabbt och enkelt. Den fyller sitt syfte, litegrann i allafall.
För så här är det. Beträffande Supernatural. Nej, jag är inte frisk så.
Det sa jag själv hela tiden, min mamma oroade sig, mina kompisar log osäkert åt det...
Och jag bestämde mig för att göra nåt åt det. Så jag gjorde som jag skrev.
Lade undan boxarna, bytte bakgrundsbild... Men mitt liv blev inte bättre för att jag
nekade mig själv en av de sakerna som håller mig ovanför ytan, det enda som hittills känts bekant.
Och som så många andra gånger efter att David påpekat för mig att det bara är jag som kan göra nåt...
Så svider det att erkänna att han hade rätt den här gången med.
Jag har gnällt om hur ensam jag har varit här i Stockholm.
Men varför inte. Det är kul att gnälla. Jag tror det är en mänsklig rättighet, gömd i någon clausul.
För faktum var ju att det fick mig att må skitdåligt, när ingen av de andra barnen ville leka med mig.
Så yeah. Jag tycker att jag hade rätt att gnälla. Men sen var det det här med vem som måste göra något..
Katarina tror jag att jag har talat om förut på den här bloggen.
Rätt upp och ned, jag trodde att jag hade gjort något fel. Vi hade ju skitkul ihop, varför kom hon inte
och pratade med mig, satte sig bredvid mig någon gång, när vi hade föreläsning?
Och varför addade inte hon mig på MSN när hon hade fått min mail, och dessutom lovat att höra av sig om studiegruppen? Jag hörde några andra tjejer prata om att de skulle träffas i helgen, men inte ett ord från Katarina.
Sakta men säkert sjönk jag ner i en rätt jobbig deppkänsla, och jag var värdelös, och ingen ville ha mig.
Ensamheten var som en jäkla mumifiering, som linda efter linda stängde in mitt riktiga jag.
Jag är ju en jätteglad tjej, egentligen. Faktiskt. Och jag trodde faktiskt att jag skulle dö om ingen rörde mig.
Fornsaksgenomgången för Bronsålder kom, och jag slog mig deprimerat ned,
tänkte att det här lär väl ska bli lagom intressant, att sitta i samma rum som Katarina och veta
att hon antaglien genomskådat min geek-ighet och troligen aldrig mer skulle prata med mig.
Jag lyssnade på någon deppig låt på MP3:n, vilket bara förstärkte den hängande underläppen.
Sedan petar någon på mig, och Katarina står där
"Hej. Jag addade dig på MSN imorse, men du var inte inne!"
Men vänta, det är inte slut än. Jag har varit duktig också, vänta...
När fornsaksgenomgången var slut, och vi konstaterat att vi inte skulle hinna med lunch,
för Knallkörken vi hade hade dragit över tiden, och vi hade föreläsning om en halvtimme,
började övriga i klassen att strömma in. Och jag vågade inte sätta mig bredvid Katarina.
Så jag satte mig för mig själv, där jag brukar sitta. Buhu...
Men för helvete.
Om inte berget kommer till Mohammed... Ni vet.
Så jag knatade över till andra sidan klassrummet, fem steg som kändes som femtio,
och frågade om jag fick sitta bredvid Katarina. Vilket jag självklart fick.
Sen dess har det rullat på förvånansvär bra. *tar i trä*
Vi tillbringade en helflummig eftermiddag på muséet, där vi gav "vanliga" besökare
ett gott skratt efter att ha slängt alla våra grejjer på golvet inne vid yx-avdelningen, slagit oss ner på golvet,
och de, när de passerade, kunde höra en vild diskussion huruvida just den yxan var en båtyxa eller ej...
Mycket roligt, många skratt!
Och värre blev det när vi hade egen studiecirkel på ett café i sådär tre timmar. Flumm.
Nå, så det gick en vecka, och jag satte mig envist, om än osäkert, bredvid henne.
Följde med henne när hon skulle ut och röka.
Att röka är en sån där dum social grej.
Om jag hade varit rökare, hade jag haft vänner mycket tidigare.
Tur att jag inte är det. Tur i oturen, kanske man ska säga.
Jag lyckades i allafall infiltrera mig in i "populära klicken" som jag kallat dem.
Och det är jättetrevliga människor. Men det hade jag ju märkt innan. Jag var bara bitter. Heh.
På Exkursionen var visserligen inte Katarina med. Hon var smart och stannade hemma och pluggade.
Men inte tänkte jag vara ensam för det, inte. Jo, jag gick ensam en ganska bra stund.
När det var lunch hade jag fått nog, dock. Så jag frågade två andra tjejer om jag fick käka med dem.
Fan vad jag är duktig. Jag kan inte klappa mig själv på ryggen nog mycket.
Och nu i fredags hade vi Tenta. Tentan gick som den gick, och jag är svinglad om jag har klarat åtminstone
den delen med stenåldern. Bronsålder är ett ganska givet F, men... så får det vara.
Och jag hängde med på Tentaöl. 10 arkeologstudenter som hade ölhävning. Kul!
Fram till 21 typ var det jag, Katarina, Josefina och Denice som jobbade lite på det, sen drog vi till Medusa.
Där satt vi och skrålade och hade kul, ropade krossa keramiken!, och blev lite fulla, sådär...
Lekte "jag har aldrig", något som visserligen rann ut i sanden rätt fort, men det var kul...
Jag lurade i Katarina en shot, hon blev skitfull, jag drack en öl för mycket, var inte alltför nykter,
Therese var hungrig.... MAX. Hamburgare, pommes frites och skållhet cheddarcheese dip..
Fyllemat för Gudar. Oden skulle varit stolt. Jag offrade till och med lite, bet mig i läppen...
vilket jag tror att jag frågade Therese om det syntes, bara sådär fyra gånger...Typ.
Så allt som allt, en riktigt kul kväll, fick prata arkeologi fritt, bara en sån sak =)
Att jag sedan nästan inte kom hem, inte hade någe batteri på telefonen,
och slutligen tvingades åka taxi för 400 spänn, för jag måste ju hem...
och dessutom skulle taxin kostat 650, men jag tilltalade tydligen farbrorns goda hjärta,
liten flicksnärta från landet som jag är... vilket jag spelade rätt mycket på... * host *
Så jag kom hem, safe and sound.
Och jag satte mig bredvid Katarina idag med, och pratade lite med de andra tjejerna också.
Var med i den populära klickens skratt. Gaah, vad roligt det är!
That's why I'm awesome. I'm Batman.
Och den där besattheten?
Jag har kommit till ett beslut om det med.
Inte fan skadar det mig. -Om jag har belöningsmetoden.
Läs 40 sidor, så får du se ett avsnitt.
Har aaaaldrig gått så bra att läsa Burenhult.
Läs 20 till eller mer, så får du se ett ikväll också.
Ah? Not bad, eh?
Så. Utan lika mycket tyngd på mina axlar...
(utom den kommande omtentan och faktum att nya läraren är en knallkörk)
önskar jag er en trevlig kväll/dag/what-ever.
Puss
Josefine.
-Supernatural-besatt arkeologstudent.
Nu avslutade jag den, snabbt och enkelt. Den fyller sitt syfte, litegrann i allafall.
För så här är det. Beträffande Supernatural. Nej, jag är inte frisk så.
Det sa jag själv hela tiden, min mamma oroade sig, mina kompisar log osäkert åt det...
Och jag bestämde mig för att göra nåt åt det. Så jag gjorde som jag skrev.
Lade undan boxarna, bytte bakgrundsbild... Men mitt liv blev inte bättre för att jag
nekade mig själv en av de sakerna som håller mig ovanför ytan, det enda som hittills känts bekant.
Och som så många andra gånger efter att David påpekat för mig att det bara är jag som kan göra nåt...
Så svider det att erkänna att han hade rätt den här gången med.
Jag har gnällt om hur ensam jag har varit här i Stockholm.
Men varför inte. Det är kul att gnälla. Jag tror det är en mänsklig rättighet, gömd i någon clausul.
För faktum var ju att det fick mig att må skitdåligt, när ingen av de andra barnen ville leka med mig.
Så yeah. Jag tycker att jag hade rätt att gnälla. Men sen var det det här med vem som måste göra något..
Katarina tror jag att jag har talat om förut på den här bloggen.
Rätt upp och ned, jag trodde att jag hade gjort något fel. Vi hade ju skitkul ihop, varför kom hon inte
och pratade med mig, satte sig bredvid mig någon gång, när vi hade föreläsning?
Och varför addade inte hon mig på MSN när hon hade fått min mail, och dessutom lovat att höra av sig om studiegruppen? Jag hörde några andra tjejer prata om att de skulle träffas i helgen, men inte ett ord från Katarina.
Sakta men säkert sjönk jag ner i en rätt jobbig deppkänsla, och jag var värdelös, och ingen ville ha mig.
Ensamheten var som en jäkla mumifiering, som linda efter linda stängde in mitt riktiga jag.
Jag är ju en jätteglad tjej, egentligen. Faktiskt. Och jag trodde faktiskt att jag skulle dö om ingen rörde mig.
Fornsaksgenomgången för Bronsålder kom, och jag slog mig deprimerat ned,
tänkte att det här lär väl ska bli lagom intressant, att sitta i samma rum som Katarina och veta
att hon antaglien genomskådat min geek-ighet och troligen aldrig mer skulle prata med mig.
Jag lyssnade på någon deppig låt på MP3:n, vilket bara förstärkte den hängande underläppen.
Sedan petar någon på mig, och Katarina står där
"Hej. Jag addade dig på MSN imorse, men du var inte inne!"
Men vänta, det är inte slut än. Jag har varit duktig också, vänta...
När fornsaksgenomgången var slut, och vi konstaterat att vi inte skulle hinna med lunch,
för Knallkörken vi hade hade dragit över tiden, och vi hade föreläsning om en halvtimme,
började övriga i klassen att strömma in. Och jag vågade inte sätta mig bredvid Katarina.
Så jag satte mig för mig själv, där jag brukar sitta. Buhu...
Men för helvete.
Om inte berget kommer till Mohammed... Ni vet.
Så jag knatade över till andra sidan klassrummet, fem steg som kändes som femtio,
och frågade om jag fick sitta bredvid Katarina. Vilket jag självklart fick.
Sen dess har det rullat på förvånansvär bra. *tar i trä*
Vi tillbringade en helflummig eftermiddag på muséet, där vi gav "vanliga" besökare
ett gott skratt efter att ha slängt alla våra grejjer på golvet inne vid yx-avdelningen, slagit oss ner på golvet,
och de, när de passerade, kunde höra en vild diskussion huruvida just den yxan var en båtyxa eller ej...
Mycket roligt, många skratt!
Och värre blev det när vi hade egen studiecirkel på ett café i sådär tre timmar. Flumm.
Nå, så det gick en vecka, och jag satte mig envist, om än osäkert, bredvid henne.
Följde med henne när hon skulle ut och röka.
Att röka är en sån där dum social grej.
Om jag hade varit rökare, hade jag haft vänner mycket tidigare.
Tur att jag inte är det. Tur i oturen, kanske man ska säga.
Jag lyckades i allafall infiltrera mig in i "populära klicken" som jag kallat dem.
Och det är jättetrevliga människor. Men det hade jag ju märkt innan. Jag var bara bitter. Heh.
På Exkursionen var visserligen inte Katarina med. Hon var smart och stannade hemma och pluggade.
Men inte tänkte jag vara ensam för det, inte. Jo, jag gick ensam en ganska bra stund.
När det var lunch hade jag fått nog, dock. Så jag frågade två andra tjejer om jag fick käka med dem.
Fan vad jag är duktig. Jag kan inte klappa mig själv på ryggen nog mycket.
Och nu i fredags hade vi Tenta. Tentan gick som den gick, och jag är svinglad om jag har klarat åtminstone
den delen med stenåldern. Bronsålder är ett ganska givet F, men... så får det vara.
Och jag hängde med på Tentaöl. 10 arkeologstudenter som hade ölhävning. Kul!
Fram till 21 typ var det jag, Katarina, Josefina och Denice som jobbade lite på det, sen drog vi till Medusa.
Där satt vi och skrålade och hade kul, ropade krossa keramiken!, och blev lite fulla, sådär...
Lekte "jag har aldrig", något som visserligen rann ut i sanden rätt fort, men det var kul...
Jag lurade i Katarina en shot, hon blev skitfull, jag drack en öl för mycket, var inte alltför nykter,
Therese var hungrig.... MAX. Hamburgare, pommes frites och skållhet cheddarcheese dip..
Fyllemat för Gudar. Oden skulle varit stolt. Jag offrade till och med lite, bet mig i läppen...
vilket jag tror att jag frågade Therese om det syntes, bara sådär fyra gånger...Typ.
Så allt som allt, en riktigt kul kväll, fick prata arkeologi fritt, bara en sån sak =)
Att jag sedan nästan inte kom hem, inte hade någe batteri på telefonen,
och slutligen tvingades åka taxi för 400 spänn, för jag måste ju hem...
och dessutom skulle taxin kostat 650, men jag tilltalade tydligen farbrorns goda hjärta,
liten flicksnärta från landet som jag är... vilket jag spelade rätt mycket på... * host *
Så jag kom hem, safe and sound.
Och jag satte mig bredvid Katarina idag med, och pratade lite med de andra tjejerna också.
Var med i den populära klickens skratt. Gaah, vad roligt det är!
That's why I'm awesome. I'm Batman.
Och den där besattheten?
Jag har kommit till ett beslut om det med.
Inte fan skadar det mig. -Om jag har belöningsmetoden.
Läs 40 sidor, så får du se ett avsnitt.
Har aaaaldrig gått så bra att läsa Burenhult.
Läs 20 till eller mer, så får du se ett ikväll också.
Ah? Not bad, eh?
Så. Utan lika mycket tyngd på mina axlar...
(utom den kommande omtentan och faktum att nya läraren är en knallkörk)
önskar jag er en trevlig kväll/dag/what-ever.
Puss
Josefine.
-Supernatural-besatt arkeologstudent.
Du och jag som medvetet besatt
Är Du nyfiken på hur en besatt människa funkar?
Eller är Du besatt och vill jämföra med någon annan?
Eller vill jag bara rannsaka min egen sjuka besatthet?
Vi prövar.
Morgon:
Väckarklockan ringer. Med din egenvalda signal.
Låten du valt, för att den är med på en så gullig sammansättning filmklipp på youtube.
- Med målet för din besatthet, vi kallar han/hon/den/det helt enkelt "Mumset". Gud vad gullig det klippet är!
Du intalar för femtioelfte gången att du gillar låten, och skulle ha gillat den även om inte Mumset vore med.
Det är alltså inte bara för att Mumset har med saken att göra. Låtdjäveln är bra. Punkt. Du är frisk.
Du klär på dig, startar datorn, ler åt bakgrundsbilden du valt. Mumset, igen.
En blick på mobilen säger dig att klockan är 8. Du ler fånigt åt bakgrundsbilden, Mumset.
Det är med stor sorg som du byter bakgrunden, till en fjällbäck, eller en bild på nåt annat...
Om någon kollar på din mobil kommer du garantera få höra att du är besatt, så varför bråka.
Du återgår till det du ska, och borde göra. Vi leker att du ska plugga.
Du låter självklart datorn vara på, ifall någon skulle skriva på MSN.
Oops...
Skärmsläckaren går igång. Massa bilder på Mumset. Aaah... Oj.... hej?
Nej. Bad! Du fortsätter plugga, men slänger smäktande blickar mot skärmsläckaren med jämna mellanrum.
Lunch:
Okej, så du gluttade lite på skärmsläckaren. Vad gör det?
Du fixar lunch, lyssnar på peppmusik, (helst något som inte är associerat med Mumset, det vore ju...löjligt!)
äter, gör dig iordning, och med en sista blick på bakgrundsbilden
(det går ju inte att undvika, du måste ju faktiskt stänga av musiken, eller hur?)
-och hindrar dig själv strax innan du gör ett pussljud. Attans. Det var nära.
Följande timmar:
Du genomlider skoldagen. På rasten funderar du på om du ska tillåta dig själv att
"umgås" med din besatthet när du väl kommer hem. Litegrann måste ju vara okej, eller hur?
Nej! BAD! Sluta tänka på Mumset..! Naughy, naughty YOU! Läs igenom anteckningarna!!
På bussen hem:
Okej, du har försökt. Du har hindrat din tankegång innan den gått för långt. Duktig Kicka.
Nu får du slappna av och lyssna på musik, helt okej. Trots att Mumset-låten råkat slinka in på MP3:n.
Hemma:
Du slevar i dig rester från lunchen, plockar fram skolböckerna, startar datorn...
Oj... hej? NEJ! BAD! Sluta glo på bildskärmen!! Du tvingar bort blicken med en suck.
Attans. Var man än vänder sig, så nog satan har man... ja ni vet.
Så du tar boken, sätter dig bekvämt tillrätta, och börjar läsa.... Oj... hej?
Att blicken -återigen- far till skärmsläckaren när det känns betingat... Det måste ju vara okej.
Det är ju faktiskt kväll snart, och du har inte varit helt oseriös. Faktiskt. Jävligt duktig. Faktiskt.
När du tänker efter, visst förtjänar du visst att få... NEJ! BAD! PLUGGA!
Med ett litet besviket gnäll medger du tyst att du nog är besatt.
Dessutom påpekar en kompis att du har en kändiscrush. Så kan vi inte ha det.
Så det går en, två veckor. Du håller dig undan från Mumset.
Nå, kanske inte fullständigt, för den där skärmsläckaren har du kvar.
Men du byter bakgrund på mobilen, gömmer de högt älskade boxarna...
Och försöker leva ett normalt liv. Fan så tomt det känns ändå....
To be continued. Very soon.
Eller är Du besatt och vill jämföra med någon annan?
Eller vill jag bara rannsaka min egen sjuka besatthet?
Vi prövar.
Morgon:
Väckarklockan ringer. Med din egenvalda signal.
Låten du valt, för att den är med på en så gullig sammansättning filmklipp på youtube.
- Med målet för din besatthet, vi kallar han/hon/den/det helt enkelt "Mumset". Gud vad gullig det klippet är!
Du intalar för femtioelfte gången att du gillar låten, och skulle ha gillat den även om inte Mumset vore med.
Det är alltså inte bara för att Mumset har med saken att göra. Låtdjäveln är bra. Punkt. Du är frisk.
Du klär på dig, startar datorn, ler åt bakgrundsbilden du valt. Mumset, igen.
En blick på mobilen säger dig att klockan är 8. Du ler fånigt åt bakgrundsbilden, Mumset.
Det är med stor sorg som du byter bakgrunden, till en fjällbäck, eller en bild på nåt annat...
Om någon kollar på din mobil kommer du garantera få höra att du är besatt, så varför bråka.
Du återgår till det du ska, och borde göra. Vi leker att du ska plugga.
Du låter självklart datorn vara på, ifall någon skulle skriva på MSN.
Oops...
Skärmsläckaren går igång. Massa bilder på Mumset. Aaah... Oj.... hej?
Nej. Bad! Du fortsätter plugga, men slänger smäktande blickar mot skärmsläckaren med jämna mellanrum.
Lunch:
Okej, så du gluttade lite på skärmsläckaren. Vad gör det?
Du fixar lunch, lyssnar på peppmusik, (helst något som inte är associerat med Mumset, det vore ju...löjligt!)
äter, gör dig iordning, och med en sista blick på bakgrundsbilden
(det går ju inte att undvika, du måste ju faktiskt stänga av musiken, eller hur?)
-och hindrar dig själv strax innan du gör ett pussljud. Attans. Det var nära.
Följande timmar:
Du genomlider skoldagen. På rasten funderar du på om du ska tillåta dig själv att
"umgås" med din besatthet när du väl kommer hem. Litegrann måste ju vara okej, eller hur?
Nej! BAD! Sluta tänka på Mumset..! Naughy, naughty YOU! Läs igenom anteckningarna!!
På bussen hem:
Okej, du har försökt. Du har hindrat din tankegång innan den gått för långt. Duktig Kicka.
Nu får du slappna av och lyssna på musik, helt okej. Trots att Mumset-låten råkat slinka in på MP3:n.
Hemma:
Du slevar i dig rester från lunchen, plockar fram skolböckerna, startar datorn...
Oj... hej? NEJ! BAD! Sluta glo på bildskärmen!! Du tvingar bort blicken med en suck.
Attans. Var man än vänder sig, så nog satan har man... ja ni vet.
Så du tar boken, sätter dig bekvämt tillrätta, och börjar läsa.... Oj... hej?
Att blicken -återigen- far till skärmsläckaren när det känns betingat... Det måste ju vara okej.
Det är ju faktiskt kväll snart, och du har inte varit helt oseriös. Faktiskt. Jävligt duktig. Faktiskt.
När du tänker efter, visst förtjänar du visst att få... NEJ! BAD! PLUGGA!
Med ett litet besviket gnäll medger du tyst att du nog är besatt.
Dessutom påpekar en kompis att du har en kändiscrush. Så kan vi inte ha det.
Så det går en, två veckor. Du håller dig undan från Mumset.
Nå, kanske inte fullständigt, för den där skärmsläckaren har du kvar.
Men du byter bakgrund på mobilen, gömmer de högt älskade boxarna...
Och försöker leva ett normalt liv. Fan så tomt det känns ändå....
To be continued. Very soon.
"Truth is, I'm tired, Sam..."
Godafton....
Varning för rent dagboks-inlägg!
Fan vad jag är trött.
Se mig, hör mig, rör mig, hur svårt kan det va? Ja...Amen to that, Linda Bengtzing...
Jag vet att jag redan haft det på msn, men det upprepas gång, på gång i min skalle..
Om ingen rör mig snart dör jag. Jag är seriös. Jag orkar inte mer om jag ska vara såhär ensam!
Om all kontakt jag ska ha med människor är de som tvingas sitta bredvid mig, och det enda
som känns som en konversation är när man småler åt nåt läraren säger, eller liksom i förbifarten
nickar när man känner igen något som han pratar om.
Telefon, ja. Har aldrig pratat så mycket i telefon i hela mitt liv.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att komma in i tjej-gänget som har bildats.
Det är på väg ner pi dikânet, jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det.
"Will I learn how to be one of you some day?"
hade ett mindre psykbryt på väg hem från skolan idag.
Ni vet kanske, när man känner sig helt tom? Som ett det som sitter i tågvagnen.
Och tantor glor på en som om man vore nåt freak from Hell.
Vet ni vad Jossan gjorde?
Hoppade av i Täby och tröstshoppade en jacka... xD
Sen tog jag en capuccino och ett wienerbröd, läste de sista sidorna om keltisk järnålder,
pratade med mamma en stund, sen pratade jag med Therese...
Och sen köpte jag en kebabrulle och lyxade med en cola.
Det kändes lite bättre sen, förutom att det dåliga samvetet pockade på... Men bättre.
Så pass bra att jag läste knappt 20 sidor Stig Welinder (som jag för övrigt har problem att läsa)
och sen sket i allt. Haha där fick du, Mr. Welinder!! Eeh.... Jaja. Kanske var det min loss. Men jag orkar inte!
Och hur fan det ska gå ihop med tentan coming up next friday, det bäät inte jag!!
Det känns som jag kommer köra som fan, och jag orkar nätt och jämt bry mig...
Har jag valt rätt? Vad i helvete gör jag i Stockholm, på universitetet?
Jantelagen har slagit mig i ansiktet med handsken, slängt den på marken.
Och jag är helvetiskt sugen på att ta upp den, men...vem tror jag att jag är?
Jag satt på föreläsningen idag, kom på mig själv med att bara kolla på klockan.
Läraren ställde frågor öppet mot klassen, och jag var helt nollställd.
Utom när han frågade vad mer än jordbruk dyrkandet av "jord" innebar på förromersk järnålder.
Det kunde jag faktiskt svaret på. Det är järn. Järn är framställd av jorden, liksom bronset kom från berget.
Så ja, visst har jag lärt mig en del. Men frågan är... Vad gör jag där?
Jag sitter och lyssnar på de andra, hur de lägger fram sina resonemang....
Och jag, jag har bara fattat jord-järn delen. Jag var så satans nära att ropa ut det.
Problemet? Jag hade stammat som en idiot om jag hade haft fel och fått lov att förklara mig.
Jante jante jante jantelag.
Jag orkar inte med att inte kunna andas varenda gång jag närmar mig universitetsområdet.
Vad i helsicke är det för fel på mig? Och jag saktar ner tempot, försöker koncentrera mig på musiken,
försöker tänka yoga-aktiga tankar med min andning, men lik förbannat...
Det funkar inte ens fastän jag pratar i telefon när jag går där. Det finns med ändå.
Någon dag hoppas jag att det ska kännas bra.
Och imorgon ska jag klippa håret. Hell.
Satt på frilla.se och kollade frisyrer. Och vems fejs dyker upp, om inte
Jensen Ackles .... (actual picture I stumbled over)
Var jag än vänder mig så antingen ser jag honom eller tänker på honom.
Dumma dumma dumma stygg-snygga superkända dreggel supernatural HUNK.
Frisk kulla, oh yeah. Det är som en låt som fastnat på hjärnan, och inte vill beat it...
Problemet är att normalt sett kan man lyssna sönder låten, och sen är det lugnt.
Vad måste man göra för att bli av med en besatthet av en kändis, ett program?
Uppenbarligen räcker det inte att se om serien x-antal gånger, det är ju för bra.
Åka till Vancouver och... eh.. skämma ut sig. Skulle kunna funka, men inte fullt så genomförbart.
Skaffa en ny serie att vara besatt av? Vilken då? Vilken skulle möjligen kunna ersätta Supernatural?
Åh, vänta, jag vet. Jag skulle ju kunna vara seriös och plugga, som jag var igår!?
Nej, je hörrk int!
Nåja, om håret..
Jag ska klippa av hela skiten och färga det lilla som är kvar : Knallrött.
That ought to teach'em!
Jag är så jävla medioker.
Och så trött på att vara ensam. (Refererar här till Jensen-besattheten.)
Egentligen vore det skönt att tillhöra de lyckliga som ännu inte kommit fram till
att det är ens egna jobb att ta sig ur ett depressivt beteende, och att den enda
som kan ändra situationen är en själv, kanske med hjälp från andra, men ändå.
Ingen kommer att göra det här åt mig. Och jag önskar att jag inte visste det,
och kunde vara förbannad på de jävlarna som inte automatiskt hjälper mig. Läser mina tankar.
Vi är framme vid det här att det inte kommet att knacka på dörren och där står...
Mr.Right, som har googlat en och äntligen äntligen hittat en.
Jag säger bara en sak. Filmen "Förtrollad"
"Iiiii've beeeen dreaaaming of the true loves' kiiiss"
bruden sitter där och klappar sina ekorrar, ett monster dyker upp,
prinsen kommer, bang, boom, kom, vi passar perfekt, imorgon gifter vi oss.
Nu är ju inte filmen riktigt så enkel därefter, men ändå.
Vore inte det alldeles... alldeles underbart?
Nu ska jag ta min eminenta bakdel och resten av den mediokra "kroppen"
och sova. Så gnäller jag vidare en annan dag.
Tills dess.... Stå på er!
Och puss till mina systrar (söstran med alltså), ni betyder så mycket!
Och alla andra som gör mitt liv ljusare! Jag älskar er.
I like!
Josefine
Varning för rent dagboks-inlägg!
Fan vad jag är trött.
Se mig, hör mig, rör mig, hur svårt kan det va? Ja...Amen to that, Linda Bengtzing...
Jag vet att jag redan haft det på msn, men det upprepas gång, på gång i min skalle..
Om ingen rör mig snart dör jag. Jag är seriös. Jag orkar inte mer om jag ska vara såhär ensam!
Om all kontakt jag ska ha med människor är de som tvingas sitta bredvid mig, och det enda
som känns som en konversation är när man småler åt nåt läraren säger, eller liksom i förbifarten
nickar när man känner igen något som han pratar om.
Telefon, ja. Har aldrig pratat så mycket i telefon i hela mitt liv.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att komma in i tjej-gänget som har bildats.
Det är på väg ner pi dikânet, jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det.
"Will I learn how to be one of you some day?"
hade ett mindre psykbryt på väg hem från skolan idag.
Ni vet kanske, när man känner sig helt tom? Som ett det som sitter i tågvagnen.
Och tantor glor på en som om man vore nåt freak from Hell.
Vet ni vad Jossan gjorde?
Hoppade av i Täby och tröstshoppade en jacka... xD
Sen tog jag en capuccino och ett wienerbröd, läste de sista sidorna om keltisk järnålder,
pratade med mamma en stund, sen pratade jag med Therese...
Och sen köpte jag en kebabrulle och lyxade med en cola.
Det kändes lite bättre sen, förutom att det dåliga samvetet pockade på... Men bättre.
Så pass bra att jag läste knappt 20 sidor Stig Welinder (som jag för övrigt har problem att läsa)
och sen sket i allt. Haha där fick du, Mr. Welinder!! Eeh.... Jaja. Kanske var det min loss. Men jag orkar inte!
Och hur fan det ska gå ihop med tentan coming up next friday, det bäät inte jag!!
Det känns som jag kommer köra som fan, och jag orkar nätt och jämt bry mig...
Har jag valt rätt? Vad i helvete gör jag i Stockholm, på universitetet?
Jantelagen har slagit mig i ansiktet med handsken, slängt den på marken.
Och jag är helvetiskt sugen på att ta upp den, men...vem tror jag att jag är?
Jag satt på föreläsningen idag, kom på mig själv med att bara kolla på klockan.
Läraren ställde frågor öppet mot klassen, och jag var helt nollställd.
Utom när han frågade vad mer än jordbruk dyrkandet av "jord" innebar på förromersk järnålder.
Det kunde jag faktiskt svaret på. Det är järn. Järn är framställd av jorden, liksom bronset kom från berget.
Så ja, visst har jag lärt mig en del. Men frågan är... Vad gör jag där?
Jag sitter och lyssnar på de andra, hur de lägger fram sina resonemang....
Och jag, jag har bara fattat jord-järn delen. Jag var så satans nära att ropa ut det.
Problemet? Jag hade stammat som en idiot om jag hade haft fel och fått lov att förklara mig.
Jante jante jante jantelag.
Jag orkar inte med att inte kunna andas varenda gång jag närmar mig universitetsområdet.
Vad i helsicke är det för fel på mig? Och jag saktar ner tempot, försöker koncentrera mig på musiken,
försöker tänka yoga-aktiga tankar med min andning, men lik förbannat...
Det funkar inte ens fastän jag pratar i telefon när jag går där. Det finns med ändå.
Någon dag hoppas jag att det ska kännas bra.
Och imorgon ska jag klippa håret. Hell.
Satt på frilla.se och kollade frisyrer. Och vems fejs dyker upp, om inte
Jensen Ackles .... (actual picture I stumbled over)
Var jag än vänder mig så antingen ser jag honom eller tänker på honom.
Dumma dumma dumma stygg-snygga superkända dreggel supernatural HUNK.
Frisk kulla, oh yeah. Det är som en låt som fastnat på hjärnan, och inte vill beat it...
Problemet är att normalt sett kan man lyssna sönder låten, och sen är det lugnt.
Vad måste man göra för att bli av med en besatthet av en kändis, ett program?
Uppenbarligen räcker det inte att se om serien x-antal gånger, det är ju för bra.
Åka till Vancouver och... eh.. skämma ut sig. Skulle kunna funka, men inte fullt så genomförbart.
Skaffa en ny serie att vara besatt av? Vilken då? Vilken skulle möjligen kunna ersätta Supernatural?
Åh, vänta, jag vet. Jag skulle ju kunna vara seriös och plugga, som jag var igår!?
Nej, je hörrk int!
Nåja, om håret..
Jag ska klippa av hela skiten och färga det lilla som är kvar : Knallrött.
That ought to teach'em!
Jag är så jävla medioker.
Och så trött på att vara ensam. (Refererar här till Jensen-besattheten.)
Egentligen vore det skönt att tillhöra de lyckliga som ännu inte kommit fram till
att det är ens egna jobb att ta sig ur ett depressivt beteende, och att den enda
som kan ändra situationen är en själv, kanske med hjälp från andra, men ändå.
Ingen kommer att göra det här åt mig. Och jag önskar att jag inte visste det,
och kunde vara förbannad på de jävlarna som inte automatiskt hjälper mig. Läser mina tankar.
Vi är framme vid det här att det inte kommet att knacka på dörren och där står...
Mr.Right, som har googlat en och äntligen äntligen hittat en.
Jag säger bara en sak. Filmen "Förtrollad"
"Iiiii've beeeen dreaaaming of the true loves' kiiiss"
bruden sitter där och klappar sina ekorrar, ett monster dyker upp,
prinsen kommer, bang, boom, kom, vi passar perfekt, imorgon gifter vi oss.
Nu är ju inte filmen riktigt så enkel därefter, men ändå.
Vore inte det alldeles... alldeles underbart?
Nu ska jag ta min eminenta bakdel och resten av den mediokra "kroppen"
och sova. Så gnäller jag vidare en annan dag.
Tills dess.... Stå på er!
Och puss till mina systrar (söstran med alltså), ni betyder så mycket!
Och alla andra som gör mitt liv ljusare! Jag älskar er.
I like!
Josefine
