All spooked and that
Här sitter vi, jag och Athena (lilla vovven), i min säng, och ingen av oss kan sova.
Jag är osäker på vad det är som håller oss vakna, men jag vet att det känns... obehagligt.
Och det är ju inte så konstigt, egentligen, med tanke på att jag sett tre avsnitt av nya säsong
3 från Supernatural, mitt favoritprogram. Supernatural är ett program om, som det så fint heter
Det Övernaturliga. Två bröder som, fight as many evil sons of bitches as they possibly can, som den
äldre brodern Dean så frispråkigt uttrycker det, något deras far utbildat dem för sedan barnsben.
Hur mycket silver som krävs för att knäcka en varulv, hur man lägger en Demons Trap...
Och problemet är att jag älskar serien, inte bara på grund av den rappa dialogen bröderna emellan,
eller det faktum att de båda är sådana superhunkar att man dreglar något kopiöst,
utan även just på grund av att ämnet, programmet, fångar mitt intresse.
Det som däremot kommer som på ett brev på posten tillsammans med detta intresse är min rädsla för mörker, för monster i garderoben, sängen, bakom hörnet.. ja, ni har säkert alla känt det där någon gång. Christo.
Så här sitter vi, jag och Athena. Nu har hon äntligen slappnat av, trygg bakom ryggen på mig, på min kudde.
Och jag stirrar upp mig själv, som nyss, då jag tyckte mig höra en knackning från någonstans,
och strax innan det funderade på varför i hela friden hundstackarn envisas med att sova närmast väggen,
så tätt inpå mig som möjligt. Ja, ni ser själva hur jag låter tankarna fara iväg.
Att jag sedan läser en bok där hjältinnan är medial, gör väl kanske inte saken bättre, jag vet inte?
Så, min tanke var i alla fall att redogöra lite om dagen, för att låta tankarna styras åt rätt håll igen.
Och lämna det övernaturliga åt de som bäst sköter det, det vill säga Dean och Sam Winchester.
Så, vad har jag hunnit med idag?
Jo, idag har jag börjat plocka ner grejjer i lägenheten. Fick ner mina favoritböcker i en gigantiskt låda,
som jag antar att jag själv kommer att få bära nerför trapphuset, eftersom jag packat så korkat. C'est la vie.
Jag har även fått ner alla filmer i en låda (tror ni inte på fan om jag sen kom hem till mor och upptäckte fler...!)
och även ungefär hälften av mitt porslin och glas, samt att julgrejjerna, som legat inknölade i garderoben, fått en låda.
Och eftersom köket såg ut som en ren parodi passade jag på att röja upp överlag, så nu har jag en diskbänk igen.
Det är jag i ett litet nötskal. Chaos. Jag undrar just hur om jag sköter mig bättre när jag är inneboende?
Nåja.
Sedan kom min bästa vän med pojkvän och hämtade mig, och vi kollade på min moped, som han är intresserad av.
Naturligtvist startade inte fanskapet. Men, nu mot kvällningen kröp det fram att han nog ville ha den hur som haver.
inte så konstigt, med tanke på att den, med en skvätt bensin och en checkning av tändstiftet, går som fan,
samt att han sedan såg exakt samma moped på blocket (hemska tingest) för 3500 kr mer än jag ville ha för min.
Sedan antar jag att han kollade upp motorns kapacitet, något som tydligen är väldigt viktigt när man är kille...
Anywho... Det kommer ju inte göra ont med lite extra klirr i kassan kring den 25;e. Nej, jag kan absolut leva med det.
När vi hade kollat på den åkte vi hem till dem och bakade bullar och väntade på att Supernatural skulle bli klart.
Efter fyra bullar och tre asvnitt rent jävla guld, om ni ursäktar uttrycket, insåg vi att det var nana-time.
Så jag brummade hem i min bil, (som för övrigt har sagt sitt sista kast och rostat bort ljuddämparen)
lite mer spooked än jag har varit på länge, skuttade in till mor och Lars med ett jätteflin, och berättade om
dessa 45x3 minuter guld, men bara just att det var guld, eftersom de också ska se säsong tre, vad det lider.
Och efter att ha skickat några retsamma sms till båda mina småsystrar väntade jag mig en snyting från den
äldre, som i sitt svars-sms kallat mig bland annat Cp-apa, men den uteblev. I stället kände jag mig som en skit.
Typiskt. Hon kunde väl åtminstone drämt till mig litegrann?
Nej, gott folk. Nu ska jag knuffa undan Athena och läsa tills jag somnar av utmattning.
God morgon på er, får man väl säga, I'll be in touch soon.
Tills dess, ha det gött, puss och kram och smisk på stjärten.
xxx ooo Josefine Winchester/Ackles *springer för glatta livet, undan lillasysters vrede*
Jag är osäker på vad det är som håller oss vakna, men jag vet att det känns... obehagligt.
Och det är ju inte så konstigt, egentligen, med tanke på att jag sett tre avsnitt av nya säsong
3 från Supernatural, mitt favoritprogram. Supernatural är ett program om, som det så fint heter
Det Övernaturliga. Två bröder som, fight as many evil sons of bitches as they possibly can, som den
äldre brodern Dean så frispråkigt uttrycker det, något deras far utbildat dem för sedan barnsben.
Hur mycket silver som krävs för att knäcka en varulv, hur man lägger en Demons Trap...
Och problemet är att jag älskar serien, inte bara på grund av den rappa dialogen bröderna emellan,
eller det faktum att de båda är sådana superhunkar att man dreglar något kopiöst,
utan även just på grund av att ämnet, programmet, fångar mitt intresse.
Det som däremot kommer som på ett brev på posten tillsammans med detta intresse är min rädsla för mörker, för monster i garderoben, sängen, bakom hörnet.. ja, ni har säkert alla känt det där någon gång. Christo.
Så här sitter vi, jag och Athena. Nu har hon äntligen slappnat av, trygg bakom ryggen på mig, på min kudde.
Och jag stirrar upp mig själv, som nyss, då jag tyckte mig höra en knackning från någonstans,
och strax innan det funderade på varför i hela friden hundstackarn envisas med att sova närmast väggen,
så tätt inpå mig som möjligt. Ja, ni ser själva hur jag låter tankarna fara iväg.
Att jag sedan läser en bok där hjältinnan är medial, gör väl kanske inte saken bättre, jag vet inte?
Så, min tanke var i alla fall att redogöra lite om dagen, för att låta tankarna styras åt rätt håll igen.
Och lämna det övernaturliga åt de som bäst sköter det, det vill säga Dean och Sam Winchester.
Så, vad har jag hunnit med idag?
Jo, idag har jag börjat plocka ner grejjer i lägenheten. Fick ner mina favoritböcker i en gigantiskt låda,
som jag antar att jag själv kommer att få bära nerför trapphuset, eftersom jag packat så korkat. C'est la vie.
Jag har även fått ner alla filmer i en låda (tror ni inte på fan om jag sen kom hem till mor och upptäckte fler...!)
och även ungefär hälften av mitt porslin och glas, samt att julgrejjerna, som legat inknölade i garderoben, fått en låda.
Och eftersom köket såg ut som en ren parodi passade jag på att röja upp överlag, så nu har jag en diskbänk igen.
Det är jag i ett litet nötskal. Chaos. Jag undrar just hur om jag sköter mig bättre när jag är inneboende?
Nåja.
Sedan kom min bästa vän med pojkvän och hämtade mig, och vi kollade på min moped, som han är intresserad av.
Naturligtvist startade inte fanskapet. Men, nu mot kvällningen kröp det fram att han nog ville ha den hur som haver.
inte så konstigt, med tanke på att den, med en skvätt bensin och en checkning av tändstiftet, går som fan,
samt att han sedan såg exakt samma moped på blocket (hemska tingest) för 3500 kr mer än jag ville ha för min.
Sedan antar jag att han kollade upp motorns kapacitet, något som tydligen är väldigt viktigt när man är kille...
Anywho... Det kommer ju inte göra ont med lite extra klirr i kassan kring den 25;e. Nej, jag kan absolut leva med det.
När vi hade kollat på den åkte vi hem till dem och bakade bullar och väntade på att Supernatural skulle bli klart.
Efter fyra bullar och tre asvnitt rent jävla guld, om ni ursäktar uttrycket, insåg vi att det var nana-time.
Så jag brummade hem i min bil, (som för övrigt har sagt sitt sista kast och rostat bort ljuddämparen)
lite mer spooked än jag har varit på länge, skuttade in till mor och Lars med ett jätteflin, och berättade om
dessa 45x3 minuter guld, men bara just att det var guld, eftersom de också ska se säsong tre, vad det lider.
Och efter att ha skickat några retsamma sms till båda mina småsystrar väntade jag mig en snyting från den
äldre, som i sitt svars-sms kallat mig bland annat Cp-apa, men den uteblev. I stället kände jag mig som en skit.
Typiskt. Hon kunde väl åtminstone drämt till mig litegrann?
Nej, gott folk. Nu ska jag knuffa undan Athena och läsa tills jag somnar av utmattning.
God morgon på er, får man väl säga, I'll be in touch soon.
Tills dess, ha det gött, puss och kram och smisk på stjärten.
xxx ooo Josefine Winchester/Ackles *springer för glatta livet, undan lillasysters vrede*
Kommentarer
Postat av: Kunden
Äntligen!!!
Postat av: Lillasyster Varg
Awww söstra mi, det finns inga spöken i garderoben när Athena sover i din säng (fan så frustrerande att din hund och vår häst heter exakt samma sak ;)). Hon äter uppp dem med pun....dare och allt, vet du. Och det var ju förresten skönt att bildjäveln börjar dö nu när du inte ska ha den längre. Hade väl i och för sig varit skönt för dig att kunna sälja bort eländet...
Medsadism? Ooh, det får du så gärna känna så gullenappen min <3. Medsadism vara mycket bra ord, ja. Jag ska sadista ihjäl dem så att du riktigt kan medsadist-känna det uppe i Fjollträsk!
Ja, men nu vet du ju hur det gick ;). Skönt att höra att du inte tycker jag är hypokondrisk. Tror faktiskt pappa också är lite orolig eftersom det händer gång på gång på gång och ingen hittar något fel.
Hoppas allt är väl med dig <3. Det är bara att ringa om du inte kan sova gullefjuuun, I'll be there for you!
Din Snuttefiltsvarg
Sharon
Trackback
