Miss Jealous - Or: Julia Roberts-Wannabe
Hej folk!
Jag är ett vanans djur, och uppenbarligen har jag gjort det till en vana att inte-skriva på
min blogg väldigt ofta. Det sker mycket kring mig nu! Och det är ingen ursäkt, men det är
en orsak, som Pernilla brukar säga. Uppsats, grupparbete, föreläsningar och tentaläsning.
Allt detta underbara på samma gång. Samtidigt ska man komma igång att gymma lite... leva.
Nu är jag klar med mina bortförklaringar. Jag vet att ni älskar mig ändå.
Ni vet den där irriterade bruden i filmer, exempelvis Julia Roberts i "Min bäste väns bröllop",
tjejen som gång på gång hävdar att hon är kompis med en kille och inte vill, well, HA honom?
Sedan när killen i fråga hittar en tjej vill hon helt plötsligt SUPER-MÅSTE-HA honom?
Därefter följer ett rent ut sagt idiotiskt beteende för att övertyga killen om att han valt fel.
"Pick me. Choose me!" Tävlandet med den nya kvinnan, de mordiska tankarna...
Allt detta leder antagligen till något av följande;
- Mannen ger efter och de lever happily ever after (bruden han ditcha' bryr vi oss fan inte om)
- Julia-kvinnan ger efter, eftersom mannen ju också är hennes bästa vän (hon kanske kommer över honom)
- Mannen ger efter, och Julia inser plötsligt att hon inte alls ville ha mannen och spolar honom igen (tack SCRUBS)
- Brudarna blir jättebra vänner, inser att de är mer än vänner, och dumpar mannen tillsammans. (dels BONES)
Tre av miljarder möjliga utfall. Om man ska vara extrem-matematiker. Fast ...det är ju inte jag. Nåja.
Vilket av utfallen är trevligast? Vem är det egentligen mest synd om?
...och är jag en fullständig idiot för att jag börjar känna mig som Julia?
Den här historien börjar egentligen en kväll när undertecknad är runt 18 år gammal.
Det börjar med att en mycket osäker tjej träffar sin bästa kompis vän och ja, egentligen TRÅNAR.
(Jag har hört att det är helt okej att göra det när man är flicka och ganska ung... faktiskt)
Efter den kvällen har det varit 4(?) väldigt spännande år av känslomässig berg-och-dalbana.
Jag har haft en teen-crush, jag har varit intresserad, jag har super-ratat, och jag har tänkt, drömt...
Det intressanta i situationen är att de tillfällen jag varit (är?) intresserad alltid tycks sammanfalla
med det faktum att killen i fråga har en flickvän, och dessutom verkar väldigt lycklig med den/den han har.
Ni förstår fantasin och barnsligheten vi egentligen delar är något jag inte vet om jag gillar eller inte,
och jag vet inte om jag alla gånger gillar killens, vad jag vill kalla, "alternativa" självsäkerhet.
Vid såna tillfällen kan jag bli riktigt osäker på om jag ens tycker om honom som vän.
Då kan jag vara riktigt taskig. Inte direkt mot honom, men säga, och tänka dumma saker...
Sen händer något, jag är osäker på vad och hur, det bara händer, slumpmässigt...
när jag bara faller tillbaka till den där lilla 18-åringen som SUPER-MÅSTE-HA honom, för
att han får mig att känna mig så trygg och sedd, för att inte nämna att han ju ser bra ut också.
Varför så ofta just när han har flickvän? Avundsjuka? Psykisk sjukdom? ...mänsklighet?
Vad gör man åt en sådan här situation egentligen? Ejenklien?
Hur lär man sig att förstå vad som är mer-än-kompis-känslor, och vad som
egentligen handlar om att det är skönt att bli bekräftad av en vän?
Jag blir ju inte supersugen på mina tjejkompisar för att de bekräftar mig per se, so...
What's the friggin' deal? Vad är det för fel på människor som gör så här?
Finns det någon studie i ämnet, någon form av bot..? och isåfall;
Vart i helvete anmäler jag mig?
Yours truly
//Josefine
Jag är ett vanans djur, och uppenbarligen har jag gjort det till en vana att inte-skriva på
min blogg väldigt ofta. Det sker mycket kring mig nu! Och det är ingen ursäkt, men det är
en orsak, som Pernilla brukar säga. Uppsats, grupparbete, föreläsningar och tentaläsning.
Allt detta underbara på samma gång. Samtidigt ska man komma igång att gymma lite... leva.
Nu är jag klar med mina bortförklaringar. Jag vet att ni älskar mig ändå.
Ni vet den där irriterade bruden i filmer, exempelvis Julia Roberts i "Min bäste väns bröllop",
tjejen som gång på gång hävdar att hon är kompis med en kille och inte vill, well, HA honom?
Sedan när killen i fråga hittar en tjej vill hon helt plötsligt SUPER-MÅSTE-HA honom?
Därefter följer ett rent ut sagt idiotiskt beteende för att övertyga killen om att han valt fel.
"Pick me. Choose me!" Tävlandet med den nya kvinnan, de mordiska tankarna...
Allt detta leder antagligen till något av följande;
- Mannen ger efter och de lever happily ever after (bruden han ditcha' bryr vi oss fan inte om)
- Julia-kvinnan ger efter, eftersom mannen ju också är hennes bästa vän (hon kanske kommer över honom)
- Mannen ger efter, och Julia inser plötsligt att hon inte alls ville ha mannen och spolar honom igen (tack SCRUBS)
- Brudarna blir jättebra vänner, inser att de är mer än vänner, och dumpar mannen tillsammans. (dels BONES)
Tre av miljarder möjliga utfall. Om man ska vara extrem-matematiker. Fast ...det är ju inte jag. Nåja.
Vilket av utfallen är trevligast? Vem är det egentligen mest synd om?
...och är jag en fullständig idiot för att jag börjar känna mig som Julia?
Den här historien börjar egentligen en kväll när undertecknad är runt 18 år gammal.
Det börjar med att en mycket osäker tjej träffar sin bästa kompis vän och ja, egentligen TRÅNAR.
(Jag har hört att det är helt okej att göra det när man är flicka och ganska ung... faktiskt)
Efter den kvällen har det varit 4(?) väldigt spännande år av känslomässig berg-och-dalbana.
Jag har haft en teen-crush, jag har varit intresserad, jag har super-ratat, och jag har tänkt, drömt...
Det intressanta i situationen är att de tillfällen jag varit (är?) intresserad alltid tycks sammanfalla
med det faktum att killen i fråga har en flickvän, och dessutom verkar väldigt lycklig med den/den han har.
Ni förstår fantasin och barnsligheten vi egentligen delar är något jag inte vet om jag gillar eller inte,
och jag vet inte om jag alla gånger gillar killens, vad jag vill kalla, "alternativa" självsäkerhet.
Vid såna tillfällen kan jag bli riktigt osäker på om jag ens tycker om honom som vän.
Då kan jag vara riktigt taskig. Inte direkt mot honom, men säga, och tänka dumma saker...
Sen händer något, jag är osäker på vad och hur, det bara händer, slumpmässigt...
när jag bara faller tillbaka till den där lilla 18-åringen som SUPER-MÅSTE-HA honom, för
att han får mig att känna mig så trygg och sedd, för att inte nämna att han ju ser bra ut också.
Varför så ofta just när han har flickvän? Avundsjuka? Psykisk sjukdom? ...mänsklighet?
Vad gör man åt en sådan här situation egentligen? Ejenklien?
Hur lär man sig att förstå vad som är mer-än-kompis-känslor, och vad som
egentligen handlar om att det är skönt att bli bekräftad av en vän?
Jag blir ju inte supersugen på mina tjejkompisar för att de bekräftar mig per se, so...
What's the friggin' deal? Vad är det för fel på människor som gör så här?
Finns det någon studie i ämnet, någon form av bot..? och isåfall;
Vart i helvete anmäler jag mig?
Yours truly
//Josefine
