Det här med bloggning...
Vad fan är det som definierar en bra bloggare? Egentligen?
Om det arkeologiska synsättet går att dela upp i "tre läger", hur många olika synsätt ska det då inte
finnas för oss stackars bloggare? Okej, stackars är väl att ta i.
Vad roar Martina, 13? Eller Aaron, 25? Eller, om vi ska ta i, Anna-Lena 50+?
Vad är nyckeln till att lyckas med sitt skrivande, eller huvudfrågan;
Hur lyckas man att undvika dagboks-stuket?
För trots allt, när jag började blogga ville jag hålla alla mina nerver och komplex utanför. Egentligen.
Men hur ska man kunna hålla tillbaka något som skiner igenom så starkt?
Mina nerver och alla mina konstiga komplex och fixa idéer, det är ju min vardag. Eller hur?
Och en blogg ska ändå spegla en persons vardag, med en speciell inriktning, eller något sådant?
I mitt fall är, och var från början, min inriktning det nya, asläskiga studentlivet i Stockholm.
Emellanåt tappar jag dock den tråd som ska upprätthålla ordningen, skillnaden mellan en skildring och...well, gnäll.
Själv tycker jag att en bra blogg behandlar ett ämne, gärna lite olika, men som ändå kan knytas samman, även om det enda bandet vid tillfälle skulle vara att det rör bloggaren själv, och har med honom/henne att göra.
En blogg ska hålla sig allmän, det ska vara en "man-känsla" (man, som i "man bör inte..."), en konkret känsla.
Kanske igenkännande, roande, medtagande utan att bli snyftig eller depressiv, och gärna aktuell.
Roligast av allt är om det kan ge läsaren en rejäl aha-känsla, ett gott skratt, och att denne känner sig "med".
Till exempel att ämnet i fråga får läsaren att inte kunna låta bli att kommentera ämnet i sig.
Helvete, kort sagt, jag måste skärpa mig.
Tänk er nu scenen.
Intromusiken är "jag kan klara av det" med Disneys Herkules... eh...Nej.
Collegefilm, USA. Intromusik, nån smashig låt, typ Simple Plans "Shut Up".
Kameran susar över en väg, fullsmäckad med bilar, fortsätter över en gångväg,
filmar en massa unga människor, typiska collegetjejer och killar,
sveper sedan över skolområdets hjärta, en stor gräsmatta, massa trötta studenter, yeah yeah.
I alla fall, så stannar kameran vid en ensam tjej, det klassiska, skolväska, trassligt hår, MP3...
Mitt i all härligt collegekaos, med tidiga grupperingar, det där klassiska med grupper upphör aldrig, va?
Hey, that girl's me!
Hursom haver, när jag idag gick till den första riktiga föreläsningen, gick jag och iakttog folk.
Egentligen gjorde jag det på uppmaning av "den lilla rösten", för jag behövde verkligen något att tänka på.
Och här sticker jag in sånt som inte hör hemma på en blogg egentligen...
Anledningen till att jag behövde något annat att tänka på var att jag mer eller mindre var på väg att börja hyperventilera.
You see, I've got issues. Jag satt, från Österskär, fram till Universitetet, och funderade på om folk kunde höra mig andas.
Så, ju längre jag tillät mina tankar vandra i väg, desto mer bekymrad blev jag över saken.
Detta ledde till att jag, då och då, drog ur en av propparna ur öronen, lyssnade en stund, konstaterade att det
inte lät speciellt mycket. Började ändå anstränga mig för att andas än tystare.
Och så fortsatte jag, i alla fall. När jag väl nått universitetsområdet kände jag paniken komma smygande.
Det här som alla säger, "du är inte ensam om att känna så"... Meant shit!
Så jag prövade först att räkna något, det blev mina steg... 1...2....3...15....34....45...."Vad är det där inne..?"
37...nej..fan... Äsch. Det gick inte så bra, som ni kanske förstår. Så jag började kolla på människor, som sagt.
Den där killen med långt svart hår och skinnjacka. Vad är hans historia? Av vilken anledning bär just han svart?
Tjejen med en hel massa piercingar i ansiktet. Är hon så självsäker som hon ser ut?
Den där lilla tanten med knasig handväska, vad fan gör hon här? Vad har fått henne att börja plugga?
Jag tror det finns få ställen där man kan finna lika många olika människor som på ett universitet.
Det är alla möjliga olika etniciteter, alla möjliga "grupper", och enorm blandning på ålder.
Hur fascinerande är det egentligen inte att gå på ett storstadsuniversitet?
Det är faktiskt sjukt likt en collegefilm. Och jag är er stjärna. Hell yeah.
Och ja, förresten. Dagen har varit bra i övrigt.
Har skaffat ännu mer kurslitteratur som jag behöver nu. Lika bra att passa på när pengar finns.
Jag får hela tiden bekräftat mina tankar om att läraren verkar bra. Känns helt okej, det här!
Nu ska jag bara överleva första natten helt ensam här hemma i Österskär.
Hör för guds skull av er, om ni känner er manade!!
Nu ska jag ta itu med lite litteratur.
Dagens låtar, alternativt soundtracks för mitt liv just nu;
Runaway - Avril
I don't have to try - Avril
Jag vet, overrule, det är två låtar!
Tänk er då dessa låtar i en sjuhelsikes kollision. There you go.
I'll be in touch!
Puss
Josefine
Om det arkeologiska synsättet går att dela upp i "tre läger", hur många olika synsätt ska det då inte
finnas för oss stackars bloggare? Okej, stackars är väl att ta i.
Vad roar Martina, 13? Eller Aaron, 25? Eller, om vi ska ta i, Anna-Lena 50+?
Vad är nyckeln till att lyckas med sitt skrivande, eller huvudfrågan;
Hur lyckas man att undvika dagboks-stuket?
För trots allt, när jag började blogga ville jag hålla alla mina nerver och komplex utanför. Egentligen.
Men hur ska man kunna hålla tillbaka något som skiner igenom så starkt?
Mina nerver och alla mina konstiga komplex och fixa idéer, det är ju min vardag. Eller hur?
Och en blogg ska ändå spegla en persons vardag, med en speciell inriktning, eller något sådant?
I mitt fall är, och var från början, min inriktning det nya, asläskiga studentlivet i Stockholm.
Emellanåt tappar jag dock den tråd som ska upprätthålla ordningen, skillnaden mellan en skildring och...well, gnäll.
Själv tycker jag att en bra blogg behandlar ett ämne, gärna lite olika, men som ändå kan knytas samman, även om det enda bandet vid tillfälle skulle vara att det rör bloggaren själv, och har med honom/henne att göra.
En blogg ska hålla sig allmän, det ska vara en "man-känsla" (man, som i "man bör inte..."), en konkret känsla.
Kanske igenkännande, roande, medtagande utan att bli snyftig eller depressiv, och gärna aktuell.
Roligast av allt är om det kan ge läsaren en rejäl aha-känsla, ett gott skratt, och att denne känner sig "med".
Till exempel att ämnet i fråga får läsaren att inte kunna låta bli att kommentera ämnet i sig.
Helvete, kort sagt, jag måste skärpa mig.
Tänk er nu scenen.
Intromusiken är "jag kan klara av det" med Disneys Herkules... eh...Nej.
Collegefilm, USA. Intromusik, nån smashig låt, typ Simple Plans "Shut Up".
Kameran susar över en väg, fullsmäckad med bilar, fortsätter över en gångväg,
filmar en massa unga människor, typiska collegetjejer och killar,
sveper sedan över skolområdets hjärta, en stor gräsmatta, massa trötta studenter, yeah yeah.
I alla fall, så stannar kameran vid en ensam tjej, det klassiska, skolväska, trassligt hår, MP3...
Mitt i all härligt collegekaos, med tidiga grupperingar, det där klassiska med grupper upphör aldrig, va?
Hey, that girl's me!
Hursom haver, när jag idag gick till den första riktiga föreläsningen, gick jag och iakttog folk.
Egentligen gjorde jag det på uppmaning av "den lilla rösten", för jag behövde verkligen något att tänka på.
Och här sticker jag in sånt som inte hör hemma på en blogg egentligen...
Anledningen till att jag behövde något annat att tänka på var att jag mer eller mindre var på väg att börja hyperventilera.
You see, I've got issues. Jag satt, från Österskär, fram till Universitetet, och funderade på om folk kunde höra mig andas.
Så, ju längre jag tillät mina tankar vandra i väg, desto mer bekymrad blev jag över saken.
Detta ledde till att jag, då och då, drog ur en av propparna ur öronen, lyssnade en stund, konstaterade att det
inte lät speciellt mycket. Började ändå anstränga mig för att andas än tystare.
Och så fortsatte jag, i alla fall. När jag väl nått universitetsområdet kände jag paniken komma smygande.
Det här som alla säger, "du är inte ensam om att känna så"... Meant shit!
Så jag prövade först att räkna något, det blev mina steg... 1...2....3...15....34....45...."Vad är det där inne..?"
37...nej..fan... Äsch. Det gick inte så bra, som ni kanske förstår. Så jag började kolla på människor, som sagt.
Den där killen med långt svart hår och skinnjacka. Vad är hans historia? Av vilken anledning bär just han svart?
Tjejen med en hel massa piercingar i ansiktet. Är hon så självsäker som hon ser ut?
Den där lilla tanten med knasig handväska, vad fan gör hon här? Vad har fått henne att börja plugga?
Jag tror det finns få ställen där man kan finna lika många olika människor som på ett universitet.
Det är alla möjliga olika etniciteter, alla möjliga "grupper", och enorm blandning på ålder.
Hur fascinerande är det egentligen inte att gå på ett storstadsuniversitet?
Det är faktiskt sjukt likt en collegefilm. Och jag är er stjärna. Hell yeah.
Och ja, förresten. Dagen har varit bra i övrigt.
Har skaffat ännu mer kurslitteratur som jag behöver nu. Lika bra att passa på när pengar finns.
Jag får hela tiden bekräftat mina tankar om att läraren verkar bra. Känns helt okej, det här!
Nu ska jag bara överleva första natten helt ensam här hemma i Österskär.
Hör för guds skull av er, om ni känner er manade!!
Nu ska jag ta itu med lite litteratur.
Dagens låtar, alternativt soundtracks för mitt liv just nu;
Runaway - Avril
I don't have to try - Avril
Jag vet, overrule, det är två låtar!
Tänk er då dessa låtar i en sjuhelsikes kollision. There you go.
I'll be in touch!
Puss
Josefine
Kommentarer
Postat av: Mina-jakthundar
Det kommer att gå bra. Du är duktig på att läsa av människor och har servicekänsla i kroppen. Lyft nu blicken och se alla vänliga leenden.
Ps. Jag saknar dig...nu är det bara tråkiga kassörskor kvar...Ds.
Postat av: Lillasyster Snuttefiltsvargen
Miimimimimiiii, söstra mi. Låter som om du har det ganska bra där trots allt, fastän du går runt och andas som jag gjorde när jag vaknade i fredags morse. Intressant det där med iakttagelserna av människor, tycker sådant är så spännande. Vad folk får för intryck av andra människor de ser, vad man liksom i huvudet kan vilja bygga upp för bakgrundshistorier och sådant om dem. Och meningen om tanten med knasig handväska fick mig att sitta här och fnissa!
Äääälskar diiig. <3<3<3
Trackback
