Demonic mojo
I går var... rent ut sagt, en skum dag.
Sjukt skum!
Och jag vet att jag skrev konstigt i de två blogg-inläggen som blev.
Om jag får vara lite högfärdig och lägga en diagnos på mig själv? (Man, I love to diagnose!)
Så här är det. Hela den här Stockholms-grejjen håller på att knäcka mig.
Jag är så sjukt nära att låta den göra det, jag har baske mig näsan strax ovan ytan nu.
Vilket gjorde det mycket bekvämt att i stället lägga ner onormalt mycket energi på hur det skulle
gå för en karaktär i min favoritserie. Knasigt, eller hur? Nå, men fullt normal, eftersom det handlade om självbevarelse.
För att rädda mig själv från den verklighet som bankar på min dörr likt en själstörstig demonhund
tillät jag mig själv att vara så in i bängen orolig för min älskade Dean i Supernatural ...
De goda nyheterna är att medan jag var inne i det, visste jag att det jag höll på med var sjukt.
Jag vankade av och an, fram och tillbaka, med lösningsfokuserade tankar, tankar som meant shit,
eftersom jag försökte rädda något som inte jag kan styra över - ett fudging TV-program.
Men jag har läst nog mycket pedagogik och psykologi , för att börja bryta det depressiva beteendet med att
tala om för min mamma att jag kände mig, well, besatt. Hon tog fram de små rosa tabletterna, jag petade i mig 2...
och blev helt jävla utslagen. Jag sov nån timme, sen ringde telefonen, jag sluddrade ur mig nåt, och sov nån timme till.
Nu såg jag just hennes oroliga blick svepa över min bakgrundsbild; Jensen Ackles och Jared Padalecki från
Supernatural. Jag började nästan skratta åt hennes ansikte, för jag såg så väl vad hon tänkte, även om hon inget sa.
Men, kära läsare, jag känner mig bättre nu, när jag har fått utvärdera mig själv, rannsakat, kanske det heter.
Detta, plus det faktum att jag har fått jobba med kroppen idag, nämligen tömt lägenheten med pappa och Lars.
Back to reality. På onsdag kväll hoppas jag kunna rapportera från en av vår huvudstads förorter.
Och det är ett helvete att hålla på att fram och tillbaka intala mig själv att allt ska gå bra. Jag vet ju inte!
Och den oron gnager i mig hela tiden, och voilá, där kom Supernatural-problemen lämpligt in i bilden.
I hope you get the picture I'm painting up here.
Så, där har ni i alla fall vad som pågått i själva Operation: Flytt.
Det går framåt, sakta men säkert. Städning imorgon, tror jag.
Ska se till så det blir lite ordning och reda till nästa folk som flyttar in.
Och gårdagen?
Ja, var fan var du nånstans, högt ärade kund?
Jag headbangade lite åt dig också. Jag var den enda som gjorde det, för övrigt.
Jag tror faktiskt, att jag var den äldsta som stod där och var supportive. Skärpning!
Det var riktigt trökigt att folk inte törs bjuda på sig själva, och raise a little hell.
Banden skötte sig, en del bra, andra bättre. Men, trött som jag var, drog jag när Introitus hade spelat en stund.
Fick ju lov att höra litegrann på Henrik och co, i alla fall ^^
Sen ville kidsen ha promenadsällskap hem, så det passade väl bra.
Anywho... Nu är jag svinigt trött.
Återkommer med en mer positiv, piggare, och mer proffsig blogg så snart jag orkar.
PPP, people!
Dagens låt: Edguy; Save Me
Puss,
Josefine
Sjukt skum!
Och jag vet att jag skrev konstigt i de två blogg-inläggen som blev.
Om jag får vara lite högfärdig och lägga en diagnos på mig själv? (Man, I love to diagnose!)
Så här är det. Hela den här Stockholms-grejjen håller på att knäcka mig.
Jag är så sjukt nära att låta den göra det, jag har baske mig näsan strax ovan ytan nu.
Vilket gjorde det mycket bekvämt att i stället lägga ner onormalt mycket energi på hur det skulle
gå för en karaktär i min favoritserie. Knasigt, eller hur? Nå, men fullt normal, eftersom det handlade om självbevarelse.
För att rädda mig själv från den verklighet som bankar på min dörr likt en själstörstig demonhund
tillät jag mig själv att vara så in i bängen orolig för min älskade Dean i Supernatural ...
De goda nyheterna är att medan jag var inne i det, visste jag att det jag höll på med var sjukt.
Jag vankade av och an, fram och tillbaka, med lösningsfokuserade tankar, tankar som meant shit,
eftersom jag försökte rädda något som inte jag kan styra över - ett fudging TV-program.
Men jag har läst nog mycket pedagogik och psykologi , för att börja bryta det depressiva beteendet med att
tala om för min mamma att jag kände mig, well, besatt. Hon tog fram de små rosa tabletterna, jag petade i mig 2...
och blev helt jävla utslagen. Jag sov nån timme, sen ringde telefonen, jag sluddrade ur mig nåt, och sov nån timme till.
Nu såg jag just hennes oroliga blick svepa över min bakgrundsbild; Jensen Ackles och Jared Padalecki från
Supernatural. Jag började nästan skratta åt hennes ansikte, för jag såg så väl vad hon tänkte, även om hon inget sa.
Men, kära läsare, jag känner mig bättre nu, när jag har fått utvärdera mig själv, rannsakat, kanske det heter.
Detta, plus det faktum att jag har fått jobba med kroppen idag, nämligen tömt lägenheten med pappa och Lars.
Back to reality. På onsdag kväll hoppas jag kunna rapportera från en av vår huvudstads förorter.
Och det är ett helvete att hålla på att fram och tillbaka intala mig själv att allt ska gå bra. Jag vet ju inte!
Och den oron gnager i mig hela tiden, och voilá, där kom Supernatural-problemen lämpligt in i bilden.
I hope you get the picture I'm painting up here.
Så, där har ni i alla fall vad som pågått i själva Operation: Flytt.
Det går framåt, sakta men säkert. Städning imorgon, tror jag.
Ska se till så det blir lite ordning och reda till nästa folk som flyttar in.
Och gårdagen?
Ja, var fan var du nånstans, högt ärade kund?
Jag headbangade lite åt dig också. Jag var den enda som gjorde det, för övrigt.
Jag tror faktiskt, att jag var den äldsta som stod där och var supportive. Skärpning!
Det var riktigt trökigt att folk inte törs bjuda på sig själva, och raise a little hell.
Banden skötte sig, en del bra, andra bättre. Men, trött som jag var, drog jag när Introitus hade spelat en stund.
Fick ju lov att höra litegrann på Henrik och co, i alla fall ^^
Sen ville kidsen ha promenadsällskap hem, så det passade väl bra.
Anywho... Nu är jag svinigt trött.
Återkommer med en mer positiv, piggare, och mer proffsig blogg så snart jag orkar.
PPP, people!
Dagens låt: Edguy; Save Me
Puss,
Josefine
Kommentarer
Trackback
