Andra skoldagen + Uttråkad
Andra dagen då?
Helt okej, vi gick igenom PAT-kursen (problemformulering, analys och tolkning),
som jag tyvärr upplevde som utifrån min egen kropp, jag vet inte var jag svävade iväg.
Allt jag funderade på var vad i helsicke jag ska skriva om. Hur jag ska skriva. Att jag vill ha ett A.
Ser jag dum ut? Sitter jag i vägen för någon? Ser jag ut som en hösäck nu?
Jag har åtminstone papper från powerpointen, och några få anteckningar... Ahem.
Därefter var det inledning för AODS-kursen (arkeologin och dagens samhälle).
Jag blir lite rädd för den läraren. Men jag tror att hon är jättebra, och inte kommer att godtaga
vad som helst. Hon överraskade, i alla fall mig med att tycka att vi skulle presentera oss för henne.
Åh nej, VARFÖR? Vad skulle jag säga? Jag svär på att jag nästan fick lov att hålla i stolen för att inte skaka
så att resten av kursisarna skulle se. Vad heter jag? Hur gammal är jag...? Eehm... Vad ska jag skriva om?
Och.... den värsta frågan av alla : "Varför vill du bli arkeolog?" My God.
Som tur var, svarade jag någorlunda rätt. "Det är väl en barndomsdröm", svarade jag.
Det var därför hon också hade börjat läsa arkeologi. Tack. I Am Accepted.
Sedan talade hon mer om hur kursen skulle läggas upp. Hon förväntar sig att vi spenderar
50% av våran studietid ("2,5 dagar i veckan!") med att först problematisera, sedan lösa problemet, på en uppgift.
När detta är klart skall hela smeten redovisas för viktiga folk på historiska muséet, med mera....
Vad mer? Vi fick inte bestämma vilka grupper vi ville vara i. Det skulle hon göra, och de grupperna
skulle hon hålla stenhårt på. Det roliga är att vi sedan såg henne diskutera med våran "vanliga" lärare.
De viskade, och han pekade omkring på våran klasslista. Fuck. Fuck, mothermother fuck.
Snälla låt mig hamna med någon som jag känner mig trygg med.
Jag är förvisso bra på att lösa situationer när jag väl sitter i dem, och jag blir så illa tvungen.
Förmodligen är detta bara ännu en av de många grejer som sker här i Huvudstaden som kommer
att stärka mig, som så många händelser redan gjort. Jag är inte samma Jossi som jag har varit.
Och mer finns att förbättra, och plötsligt ser jag bara fram emot de prövningar som "komma skall".
Jag känner mig starkare, jag har vänner, jag börjar hitta i stan... Även om hemlängtan är stark och ångesten pockar på
när jag som minst behöver den. Men som alla säger... Vansbro kommer att finnas kvar.
I min lilla hemkommun rullar saker på som det ska, och min plats finns kvar, den bara väntar på mig.
Alla jag älskar finns där, mer trygghet behövs väl inte. Och ångesten och mina komplex... ja dem får jag jobba med.
Visst är jag positiv? Det är bara för att inte allvaret börjat än. Snart kommer gnälliga Josefine tillbaka.
Jaja. Idag då?
Klockan är 13.09, här sitter jag i pyjamas, lyssnar på Taylor Swift och drömmer mig bort.
Ska gå ner och köpa de böcker som finns att få tag på i Twilight-serien sedan. Måste ha fortsättningen.
Det var längessen jag slukade en bok såhär! Härligt att veta att geisten sitter i ännu.
Men nu ska jag försöka ta tag i mitt liv. Göra något vettigt. Någorlunda vettigt iallafall. Nåja.
Ha det gott!
Yours truly
Storasyster Vampyr
Helt okej, vi gick igenom PAT-kursen (problemformulering, analys och tolkning),
som jag tyvärr upplevde som utifrån min egen kropp, jag vet inte var jag svävade iväg.
Allt jag funderade på var vad i helsicke jag ska skriva om. Hur jag ska skriva. Att jag vill ha ett A.
Ser jag dum ut? Sitter jag i vägen för någon? Ser jag ut som en hösäck nu?
Jag har åtminstone papper från powerpointen, och några få anteckningar... Ahem.
Därefter var det inledning för AODS-kursen (arkeologin och dagens samhälle).
Jag blir lite rädd för den läraren. Men jag tror att hon är jättebra, och inte kommer att godtaga
vad som helst. Hon överraskade, i alla fall mig med att tycka att vi skulle presentera oss för henne.
Åh nej, VARFÖR? Vad skulle jag säga? Jag svär på att jag nästan fick lov att hålla i stolen för att inte skaka
så att resten av kursisarna skulle se. Vad heter jag? Hur gammal är jag...? Eehm... Vad ska jag skriva om?
Och.... den värsta frågan av alla : "Varför vill du bli arkeolog?" My God.
Som tur var, svarade jag någorlunda rätt. "Det är väl en barndomsdröm", svarade jag.
Det var därför hon också hade börjat läsa arkeologi. Tack. I Am Accepted.
Sedan talade hon mer om hur kursen skulle läggas upp. Hon förväntar sig att vi spenderar
50% av våran studietid ("2,5 dagar i veckan!") med att först problematisera, sedan lösa problemet, på en uppgift.
När detta är klart skall hela smeten redovisas för viktiga folk på historiska muséet, med mera....
Vad mer? Vi fick inte bestämma vilka grupper vi ville vara i. Det skulle hon göra, och de grupperna
skulle hon hålla stenhårt på. Det roliga är att vi sedan såg henne diskutera med våran "vanliga" lärare.
De viskade, och han pekade omkring på våran klasslista. Fuck. Fuck, mothermother fuck.
Snälla låt mig hamna med någon som jag känner mig trygg med.
Jag är förvisso bra på att lösa situationer när jag väl sitter i dem, och jag blir så illa tvungen.
Förmodligen är detta bara ännu en av de många grejer som sker här i Huvudstaden som kommer
att stärka mig, som så många händelser redan gjort. Jag är inte samma Jossi som jag har varit.
Och mer finns att förbättra, och plötsligt ser jag bara fram emot de prövningar som "komma skall".
Jag känner mig starkare, jag har vänner, jag börjar hitta i stan... Även om hemlängtan är stark och ångesten pockar på
när jag som minst behöver den. Men som alla säger... Vansbro kommer att finnas kvar.
I min lilla hemkommun rullar saker på som det ska, och min plats finns kvar, den bara väntar på mig.
Alla jag älskar finns där, mer trygghet behövs väl inte. Och ångesten och mina komplex... ja dem får jag jobba med.
Visst är jag positiv? Det är bara för att inte allvaret börjat än. Snart kommer gnälliga Josefine tillbaka.
Jaja. Idag då?
Klockan är 13.09, här sitter jag i pyjamas, lyssnar på Taylor Swift och drömmer mig bort.
Ska gå ner och köpa de böcker som finns att få tag på i Twilight-serien sedan. Måste ha fortsättningen.
Det var längessen jag slukade en bok såhär! Härligt att veta att geisten sitter i ännu.
Men nu ska jag försöka ta tag i mitt liv. Göra något vettigt. Någorlunda vettigt iallafall. Nåja.
Ha det gott!
Yours truly
Storasyster Vampyr
Första skoldagen
Usch vad jobbigt det kändes i morse.
Dels för alla mina hjärnspöken. Dels för rädslan att vara tillbaka, stå på T-Centralen helt ensam.
Och väl vid T-Centralen, har Josefine glömt hur man armbågar sig in i t-bane vagnar.
Så jag missade det tåget som jag skulle med. Och var SJUKT nära att komma försent till uppropet.
Men jag älgade väl in i sista sekunden, och det gick helt okej!
Det var grymt att träffa arkeologtjejerna igen :) har saknat dem, och deras energi.
Schemat presenterades, Ämnesrådet och STARK fick sitt sagt, och handledare bestämdes.
Jag fumlade lite, trodde att jag inte fått någon bestämd handledare, och "krossade min lärares hjärta".
"Men... vi hade ju pratat! Vill du inte ha mig?" xD Knasigt.
Handledningstid bestämdes, så nu måste jag börja brainstorma lite med mig själv.
Vad fan ska man skriva om? Hittills har jag funderat på;
*Kultliv i Dalarna under järnålder-medeltid
- Frejakult, Mariakult, Häxkult?
*Kristendomens intåg
- När kristnades egentligen Dalarna?
*Järnbäraland
- Dalarnas järnframställning.
- Vad är de märkliga stenarna i Äppelbo?
*Västerdalarnas gravfält
*Inlandsisens eller människans skapelse?
- Om "de liggande hönorna"
*Leksands Gropkeramiska område?
Något sådant. Om någon som läser har förslag, gief!
Efter skolan umgicks jag med mina stockholmare, tog en fika på södra huset (latte + kyckling&avocadomacka)
och inspekterade sedan de nya Arkeologi I studenterna. De var många!
Därefter for vi till Gallerian i stan, där jacka skulle hämtas, och jag själv idkade fönstershopping.
Egen shopping tog jag sedan i Vällingby, där jag inhandlade ett kollegieblock...
och sen råkade jag visst köpa "Om jag kunde drömma" ahem, ahem hosthost.
Allt medan jag väntade på att min älskade apkompis och tillfälliga landlady skulle sluta skolan,
så att vi sedan kunde sköta storhandling inför den kommande veckan.
Jag började läsa direkt... Och kunde inte släppa boken. Inte direkt i alla fall. Härligt med en sån bok!
Hoppas den känslan håller i sig! Den gör mig inspirerad! Jag vill placera min egen vampyr
eller någon som honom, i nutid. Jag vill skriva, jag vill skapa min egna värld och lära mig att sköta den!
Jag vill förälska mig i karaktärer, beundra, avsky, fascineras av dem! Känna deras glädje, smärta och sorg.
Så varför blinkar markören så jäkla retsamt när jag öppnar ett nytt word-dokument? Nej, den HÅNFLINAR!
Förmodligen händer alldeles för mycket om , med och kring mig för att jag ska kunna släppa mig själv,
och låta karaktärerna tala i stället. Visst låter det vettigt? Litegrann i alla fall?
Nu ska jag i alla fall lägga mig och läsa... tror jag.
Ska öppna ett nytt word-fönster, ifall något intressant poppar upp.
'til then;
Ciao
Dels för alla mina hjärnspöken. Dels för rädslan att vara tillbaka, stå på T-Centralen helt ensam.
Och väl vid T-Centralen, har Josefine glömt hur man armbågar sig in i t-bane vagnar.
Så jag missade det tåget som jag skulle med. Och var SJUKT nära att komma försent till uppropet.
Men jag älgade väl in i sista sekunden, och det gick helt okej!
Det var grymt att träffa arkeologtjejerna igen :) har saknat dem, och deras energi.
Schemat presenterades, Ämnesrådet och STARK fick sitt sagt, och handledare bestämdes.
Jag fumlade lite, trodde att jag inte fått någon bestämd handledare, och "krossade min lärares hjärta".
"Men... vi hade ju pratat! Vill du inte ha mig?" xD Knasigt.
Handledningstid bestämdes, så nu måste jag börja brainstorma lite med mig själv.
Vad fan ska man skriva om? Hittills har jag funderat på;
*Kultliv i Dalarna under järnålder-medeltid
- Frejakult, Mariakult, Häxkult?
*Kristendomens intåg
- När kristnades egentligen Dalarna?
*Järnbäraland
- Dalarnas järnframställning.
- Vad är de märkliga stenarna i Äppelbo?
*Västerdalarnas gravfält
*Inlandsisens eller människans skapelse?
- Om "de liggande hönorna"
*Leksands Gropkeramiska område?
Något sådant. Om någon som läser har förslag, gief!
Efter skolan umgicks jag med mina stockholmare, tog en fika på södra huset (latte + kyckling&avocadomacka)
och inspekterade sedan de nya Arkeologi I studenterna. De var många!
Därefter for vi till Gallerian i stan, där jacka skulle hämtas, och jag själv idkade fönstershopping.
Egen shopping tog jag sedan i Vällingby, där jag inhandlade ett kollegieblock...
och sen råkade jag visst köpa "Om jag kunde drömma" ahem, ahem hosthost.
Allt medan jag väntade på att min älskade apkompis och tillfälliga landlady skulle sluta skolan,
så att vi sedan kunde sköta storhandling inför den kommande veckan.
Jag började läsa direkt... Och kunde inte släppa boken. Inte direkt i alla fall. Härligt med en sån bok!
Hoppas den känslan håller i sig! Den gör mig inspirerad! Jag vill placera min egen vampyr
eller någon som honom, i nutid. Jag vill skriva, jag vill skapa min egna värld och lära mig att sköta den!
Jag vill förälska mig i karaktärer, beundra, avsky, fascineras av dem! Känna deras glädje, smärta och sorg.
Så varför blinkar markören så jäkla retsamt när jag öppnar ett nytt word-dokument? Nej, den HÅNFLINAR!
Förmodligen händer alldeles för mycket om , med och kring mig för att jag ska kunna släppa mig själv,
och låta karaktärerna tala i stället. Visst låter det vettigt? Litegrann i alla fall?
Nu ska jag i alla fall lägga mig och läsa... tror jag.
Ska öppna ett nytt word-fönster, ifall något intressant poppar upp.
'til then;
Ciao
Back to "reality"
I dag har jag landat i Stockholm igen.
Jag har inte varit här sedan 12 juni, tror jag det kan vara? ...
Jag saknar Vansbro. Jag trodde att jag hade längtat hit, men...
Nej, det är svårt att förklara. Jag känner en sjuk hat-kärlek till den här staden, som inte är av denna värld.
Alla positiva tankar om nytt boende osv osv bara pyste ur mig, och nu känns de svåra att fånga in igen.
Jag intalar mig själv att det kommer kännas okej igen om någon vecka, när man börjar hitta en form av
vardagslunk igen, och jag vet ju, att det kommer det att göra. Ändå känner jag mig gnällig och ledsen.
Så, vad sker den här terminen?
Allt jag vet so far är att jag har en 30-sidig uppsats på kandidatnivå att skriva.
Och att jag inte har den blekaste aning om -vad- jag ska skriva om. Hujedamej!
Vi ska visst göra ett grupparbete av något slag också, men jag har ingen aning om vad det handlar om.
Vad jag vet är att i år känner jag fler människor på kursen, är lite (läs: minimalt) tuffare, och kommer bo mycket bättre.
Jag tror att det är de punkterna som håller panikskriket borta, for now.
Så. Nu har jag gjort ett mindre inlägg, men ska försöka komma i gång och blogga på riktigt igen nu.
Your Vampsis is back
Jag har inte varit här sedan 12 juni, tror jag det kan vara? ...
Jag saknar Vansbro. Jag trodde att jag hade längtat hit, men...
Nej, det är svårt att förklara. Jag känner en sjuk hat-kärlek till den här staden, som inte är av denna värld.
Alla positiva tankar om nytt boende osv osv bara pyste ur mig, och nu känns de svåra att fånga in igen.
Jag intalar mig själv att det kommer kännas okej igen om någon vecka, när man börjar hitta en form av
vardagslunk igen, och jag vet ju, att det kommer det att göra. Ändå känner jag mig gnällig och ledsen.
Så, vad sker den här terminen?
Allt jag vet so far är att jag har en 30-sidig uppsats på kandidatnivå att skriva.
Och att jag inte har den blekaste aning om -vad- jag ska skriva om. Hujedamej!
Vi ska visst göra ett grupparbete av något slag också, men jag har ingen aning om vad det handlar om.
Vad jag vet är att i år känner jag fler människor på kursen, är lite (läs: minimalt) tuffare, och kommer bo mycket bättre.
Jag tror att det är de punkterna som håller panikskriket borta, for now.
Så. Nu har jag gjort ett mindre inlägg, men ska försöka komma i gång och blogga på riktigt igen nu.
Your Vampsis is back
