Things getting better
Japp. Föregående inlägg jobbade jag på en stund för ett tag sen.
Nu avslutade jag den, snabbt och enkelt. Den fyller sitt syfte, litegrann i allafall.
För så här är det. Beträffande Supernatural. Nej, jag är inte frisk så.
Det sa jag själv hela tiden, min mamma oroade sig, mina kompisar log osäkert åt det...
Och jag bestämde mig för att göra nåt åt det. Så jag gjorde som jag skrev.
Lade undan boxarna, bytte bakgrundsbild... Men mitt liv blev inte bättre för att jag
nekade mig själv en av de sakerna som håller mig ovanför ytan, det enda som hittills känts bekant.
Och som så många andra gånger efter att David påpekat för mig att det bara är jag som kan göra nåt...
Så svider det att erkänna att han hade rätt den här gången med.
Jag har gnällt om hur ensam jag har varit här i Stockholm.
Men varför inte. Det är kul att gnälla. Jag tror det är en mänsklig rättighet, gömd i någon clausul.
För faktum var ju att det fick mig att må skitdåligt, när ingen av de andra barnen ville leka med mig.
Så yeah. Jag tycker att jag hade rätt att gnälla. Men sen var det det här med vem som måste göra något..
Katarina tror jag att jag har talat om förut på den här bloggen.
Rätt upp och ned, jag trodde att jag hade gjort något fel. Vi hade ju skitkul ihop, varför kom hon inte
och pratade med mig, satte sig bredvid mig någon gång, när vi hade föreläsning?
Och varför addade inte hon mig på MSN när hon hade fått min mail, och dessutom lovat att höra av sig om studiegruppen? Jag hörde några andra tjejer prata om att de skulle träffas i helgen, men inte ett ord från Katarina.
Sakta men säkert sjönk jag ner i en rätt jobbig deppkänsla, och jag var värdelös, och ingen ville ha mig.
Ensamheten var som en jäkla mumifiering, som linda efter linda stängde in mitt riktiga jag.
Jag är ju en jätteglad tjej, egentligen. Faktiskt. Och jag trodde faktiskt att jag skulle dö om ingen rörde mig.
Fornsaksgenomgången för Bronsålder kom, och jag slog mig deprimerat ned,
tänkte att det här lär väl ska bli lagom intressant, att sitta i samma rum som Katarina och veta
att hon antaglien genomskådat min geek-ighet och troligen aldrig mer skulle prata med mig.
Jag lyssnade på någon deppig låt på MP3:n, vilket bara förstärkte den hängande underläppen.
Sedan petar någon på mig, och Katarina står där
"Hej. Jag addade dig på MSN imorse, men du var inte inne!"
Men vänta, det är inte slut än. Jag har varit duktig också, vänta...
När fornsaksgenomgången var slut, och vi konstaterat att vi inte skulle hinna med lunch,
för Knallkörken vi hade hade dragit över tiden, och vi hade föreläsning om en halvtimme,
började övriga i klassen att strömma in. Och jag vågade inte sätta mig bredvid Katarina.
Så jag satte mig för mig själv, där jag brukar sitta. Buhu...
Men för helvete.
Om inte berget kommer till Mohammed... Ni vet.
Så jag knatade över till andra sidan klassrummet, fem steg som kändes som femtio,
och frågade om jag fick sitta bredvid Katarina. Vilket jag självklart fick.
Sen dess har det rullat på förvånansvär bra. *tar i trä*
Vi tillbringade en helflummig eftermiddag på muséet, där vi gav "vanliga" besökare
ett gott skratt efter att ha slängt alla våra grejjer på golvet inne vid yx-avdelningen, slagit oss ner på golvet,
och de, när de passerade, kunde höra en vild diskussion huruvida just den yxan var en båtyxa eller ej...
Mycket roligt, många skratt!
Och värre blev det när vi hade egen studiecirkel på ett café i sådär tre timmar. Flumm.
Nå, så det gick en vecka, och jag satte mig envist, om än osäkert, bredvid henne.
Följde med henne när hon skulle ut och röka.
Att röka är en sån där dum social grej.
Om jag hade varit rökare, hade jag haft vänner mycket tidigare.
Tur att jag inte är det. Tur i oturen, kanske man ska säga.
Jag lyckades i allafall infiltrera mig in i "populära klicken" som jag kallat dem.
Och det är jättetrevliga människor. Men det hade jag ju märkt innan. Jag var bara bitter. Heh.
På Exkursionen var visserligen inte Katarina med. Hon var smart och stannade hemma och pluggade.
Men inte tänkte jag vara ensam för det, inte. Jo, jag gick ensam en ganska bra stund.
När det var lunch hade jag fått nog, dock. Så jag frågade två andra tjejer om jag fick käka med dem.
Fan vad jag är duktig. Jag kan inte klappa mig själv på ryggen nog mycket.
Och nu i fredags hade vi Tenta. Tentan gick som den gick, och jag är svinglad om jag har klarat åtminstone
den delen med stenåldern. Bronsålder är ett ganska givet F, men... så får det vara.
Och jag hängde med på Tentaöl. 10 arkeologstudenter som hade ölhävning. Kul!
Fram till 21 typ var det jag, Katarina, Josefina och Denice som jobbade lite på det, sen drog vi till Medusa.
Där satt vi och skrålade och hade kul, ropade krossa keramiken!, och blev lite fulla, sådär...
Lekte "jag har aldrig", något som visserligen rann ut i sanden rätt fort, men det var kul...
Jag lurade i Katarina en shot, hon blev skitfull, jag drack en öl för mycket, var inte alltför nykter,
Therese var hungrig.... MAX. Hamburgare, pommes frites och skållhet cheddarcheese dip..
Fyllemat för Gudar. Oden skulle varit stolt. Jag offrade till och med lite, bet mig i läppen...
vilket jag tror att jag frågade Therese om det syntes, bara sådär fyra gånger...Typ.
Så allt som allt, en riktigt kul kväll, fick prata arkeologi fritt, bara en sån sak =)
Att jag sedan nästan inte kom hem, inte hade någe batteri på telefonen,
och slutligen tvingades åka taxi för 400 spänn, för jag måste ju hem...
och dessutom skulle taxin kostat 650, men jag tilltalade tydligen farbrorns goda hjärta,
liten flicksnärta från landet som jag är... vilket jag spelade rätt mycket på... * host *
Så jag kom hem, safe and sound.
Och jag satte mig bredvid Katarina idag med, och pratade lite med de andra tjejerna också.
Var med i den populära klickens skratt. Gaah, vad roligt det är!
That's why I'm awesome. I'm Batman.
Och den där besattheten?
Jag har kommit till ett beslut om det med.
Inte fan skadar det mig. -Om jag har belöningsmetoden.
Läs 40 sidor, så får du se ett avsnitt.
Har aaaaldrig gått så bra att läsa Burenhult.
Läs 20 till eller mer, så får du se ett ikväll också.
Ah? Not bad, eh?
Så. Utan lika mycket tyngd på mina axlar...
(utom den kommande omtentan och faktum att nya läraren är en knallkörk)
önskar jag er en trevlig kväll/dag/what-ever.
Puss
Josefine.
-Supernatural-besatt arkeologstudent.
Nu avslutade jag den, snabbt och enkelt. Den fyller sitt syfte, litegrann i allafall.
För så här är det. Beträffande Supernatural. Nej, jag är inte frisk så.
Det sa jag själv hela tiden, min mamma oroade sig, mina kompisar log osäkert åt det...
Och jag bestämde mig för att göra nåt åt det. Så jag gjorde som jag skrev.
Lade undan boxarna, bytte bakgrundsbild... Men mitt liv blev inte bättre för att jag
nekade mig själv en av de sakerna som håller mig ovanför ytan, det enda som hittills känts bekant.
Och som så många andra gånger efter att David påpekat för mig att det bara är jag som kan göra nåt...
Så svider det att erkänna att han hade rätt den här gången med.
Jag har gnällt om hur ensam jag har varit här i Stockholm.
Men varför inte. Det är kul att gnälla. Jag tror det är en mänsklig rättighet, gömd i någon clausul.
För faktum var ju att det fick mig att må skitdåligt, när ingen av de andra barnen ville leka med mig.
Så yeah. Jag tycker att jag hade rätt att gnälla. Men sen var det det här med vem som måste göra något..
Katarina tror jag att jag har talat om förut på den här bloggen.
Rätt upp och ned, jag trodde att jag hade gjort något fel. Vi hade ju skitkul ihop, varför kom hon inte
och pratade med mig, satte sig bredvid mig någon gång, när vi hade föreläsning?
Och varför addade inte hon mig på MSN när hon hade fått min mail, och dessutom lovat att höra av sig om studiegruppen? Jag hörde några andra tjejer prata om att de skulle träffas i helgen, men inte ett ord från Katarina.
Sakta men säkert sjönk jag ner i en rätt jobbig deppkänsla, och jag var värdelös, och ingen ville ha mig.
Ensamheten var som en jäkla mumifiering, som linda efter linda stängde in mitt riktiga jag.
Jag är ju en jätteglad tjej, egentligen. Faktiskt. Och jag trodde faktiskt att jag skulle dö om ingen rörde mig.
Fornsaksgenomgången för Bronsålder kom, och jag slog mig deprimerat ned,
tänkte att det här lär väl ska bli lagom intressant, att sitta i samma rum som Katarina och veta
att hon antaglien genomskådat min geek-ighet och troligen aldrig mer skulle prata med mig.
Jag lyssnade på någon deppig låt på MP3:n, vilket bara förstärkte den hängande underläppen.
Sedan petar någon på mig, och Katarina står där
"Hej. Jag addade dig på MSN imorse, men du var inte inne!"
Men vänta, det är inte slut än. Jag har varit duktig också, vänta...
När fornsaksgenomgången var slut, och vi konstaterat att vi inte skulle hinna med lunch,
för Knallkörken vi hade hade dragit över tiden, och vi hade föreläsning om en halvtimme,
började övriga i klassen att strömma in. Och jag vågade inte sätta mig bredvid Katarina.
Så jag satte mig för mig själv, där jag brukar sitta. Buhu...
Men för helvete.
Om inte berget kommer till Mohammed... Ni vet.
Så jag knatade över till andra sidan klassrummet, fem steg som kändes som femtio,
och frågade om jag fick sitta bredvid Katarina. Vilket jag självklart fick.
Sen dess har det rullat på förvånansvär bra. *tar i trä*
Vi tillbringade en helflummig eftermiddag på muséet, där vi gav "vanliga" besökare
ett gott skratt efter att ha slängt alla våra grejjer på golvet inne vid yx-avdelningen, slagit oss ner på golvet,
och de, när de passerade, kunde höra en vild diskussion huruvida just den yxan var en båtyxa eller ej...
Mycket roligt, många skratt!
Och värre blev det när vi hade egen studiecirkel på ett café i sådär tre timmar. Flumm.
Nå, så det gick en vecka, och jag satte mig envist, om än osäkert, bredvid henne.
Följde med henne när hon skulle ut och röka.
Att röka är en sån där dum social grej.
Om jag hade varit rökare, hade jag haft vänner mycket tidigare.
Tur att jag inte är det. Tur i oturen, kanske man ska säga.
Jag lyckades i allafall infiltrera mig in i "populära klicken" som jag kallat dem.
Och det är jättetrevliga människor. Men det hade jag ju märkt innan. Jag var bara bitter. Heh.
På Exkursionen var visserligen inte Katarina med. Hon var smart och stannade hemma och pluggade.
Men inte tänkte jag vara ensam för det, inte. Jo, jag gick ensam en ganska bra stund.
När det var lunch hade jag fått nog, dock. Så jag frågade två andra tjejer om jag fick käka med dem.
Fan vad jag är duktig. Jag kan inte klappa mig själv på ryggen nog mycket.
Och nu i fredags hade vi Tenta. Tentan gick som den gick, och jag är svinglad om jag har klarat åtminstone
den delen med stenåldern. Bronsålder är ett ganska givet F, men... så får det vara.
Och jag hängde med på Tentaöl. 10 arkeologstudenter som hade ölhävning. Kul!
Fram till 21 typ var det jag, Katarina, Josefina och Denice som jobbade lite på det, sen drog vi till Medusa.
Där satt vi och skrålade och hade kul, ropade krossa keramiken!, och blev lite fulla, sådär...
Lekte "jag har aldrig", något som visserligen rann ut i sanden rätt fort, men det var kul...
Jag lurade i Katarina en shot, hon blev skitfull, jag drack en öl för mycket, var inte alltför nykter,
Therese var hungrig.... MAX. Hamburgare, pommes frites och skållhet cheddarcheese dip..
Fyllemat för Gudar. Oden skulle varit stolt. Jag offrade till och med lite, bet mig i läppen...
vilket jag tror att jag frågade Therese om det syntes, bara sådär fyra gånger...Typ.
Så allt som allt, en riktigt kul kväll, fick prata arkeologi fritt, bara en sån sak =)
Att jag sedan nästan inte kom hem, inte hade någe batteri på telefonen,
och slutligen tvingades åka taxi för 400 spänn, för jag måste ju hem...
och dessutom skulle taxin kostat 650, men jag tilltalade tydligen farbrorns goda hjärta,
liten flicksnärta från landet som jag är... vilket jag spelade rätt mycket på... * host *
Så jag kom hem, safe and sound.
Och jag satte mig bredvid Katarina idag med, och pratade lite med de andra tjejerna också.
Var med i den populära klickens skratt. Gaah, vad roligt det är!
That's why I'm awesome. I'm Batman.
Och den där besattheten?
Jag har kommit till ett beslut om det med.
Inte fan skadar det mig. -Om jag har belöningsmetoden.
Läs 40 sidor, så får du se ett avsnitt.
Har aaaaldrig gått så bra att läsa Burenhult.
Läs 20 till eller mer, så får du se ett ikväll också.
Ah? Not bad, eh?
Så. Utan lika mycket tyngd på mina axlar...
(utom den kommande omtentan och faktum att nya läraren är en knallkörk)
önskar jag er en trevlig kväll/dag/what-ever.
Puss
Josefine.
-Supernatural-besatt arkeologstudent.
Kommentarer
Postat av: Sharon
Verrkligen rrroligt att läza den bloggen av din söstra mimimii. Dy ärr zå dyktig zå jag blir zå ztålt överr dig zå jag vet inte rriktigt vad jag ska zäga. Forrtsätt zå! Dy är en pärrla ingen vill gå mizte om. Allra inst jag.
Den därra Byrenhylt ärr en zeg typ, men forrtzätt på din den blöningens metoden zå ska dy se att det gårr bra. Dy ärr jy en stjärrna, gyllesnytteplytteskrytten.
Din igen
Snyttefiltsvarrgen
Trackback
