"Truth is, I'm tired, Sam..."
Godafton....
Varning för rent dagboks-inlägg!
Fan vad jag är trött.
Se mig, hör mig, rör mig, hur svårt kan det va? Ja...Amen to that, Linda Bengtzing...
Jag vet att jag redan haft det på msn, men det upprepas gång, på gång i min skalle..
Om ingen rör mig snart dör jag. Jag är seriös. Jag orkar inte mer om jag ska vara såhär ensam!
Om all kontakt jag ska ha med människor är de som tvingas sitta bredvid mig, och det enda
som känns som en konversation är när man småler åt nåt läraren säger, eller liksom i förbifarten
nickar när man känner igen något som han pratar om.
Telefon, ja. Har aldrig pratat så mycket i telefon i hela mitt liv.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att komma in i tjej-gänget som har bildats.
Det är på väg ner pi dikânet, jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det.
"Will I learn how to be one of you some day?"
hade ett mindre psykbryt på väg hem från skolan idag.
Ni vet kanske, när man känner sig helt tom? Som ett det som sitter i tågvagnen.
Och tantor glor på en som om man vore nåt freak from Hell.
Vet ni vad Jossan gjorde?
Hoppade av i Täby och tröstshoppade en jacka... xD
Sen tog jag en capuccino och ett wienerbröd, läste de sista sidorna om keltisk järnålder,
pratade med mamma en stund, sen pratade jag med Therese...
Och sen köpte jag en kebabrulle och lyxade med en cola.
Det kändes lite bättre sen, förutom att det dåliga samvetet pockade på... Men bättre.
Så pass bra att jag läste knappt 20 sidor Stig Welinder (som jag för övrigt har problem att läsa)
och sen sket i allt. Haha där fick du, Mr. Welinder!! Eeh.... Jaja. Kanske var det min loss. Men jag orkar inte!
Och hur fan det ska gå ihop med tentan coming up next friday, det bäät inte jag!!
Det känns som jag kommer köra som fan, och jag orkar nätt och jämt bry mig...
Har jag valt rätt? Vad i helvete gör jag i Stockholm, på universitetet?
Jantelagen har slagit mig i ansiktet med handsken, slängt den på marken.
Och jag är helvetiskt sugen på att ta upp den, men...vem tror jag att jag är?
Jag satt på föreläsningen idag, kom på mig själv med att bara kolla på klockan.
Läraren ställde frågor öppet mot klassen, och jag var helt nollställd.
Utom när han frågade vad mer än jordbruk dyrkandet av "jord" innebar på förromersk järnålder.
Det kunde jag faktiskt svaret på. Det är järn. Järn är framställd av jorden, liksom bronset kom från berget.
Så ja, visst har jag lärt mig en del. Men frågan är... Vad gör jag där?
Jag sitter och lyssnar på de andra, hur de lägger fram sina resonemang....
Och jag, jag har bara fattat jord-järn delen. Jag var så satans nära att ropa ut det.
Problemet? Jag hade stammat som en idiot om jag hade haft fel och fått lov att förklara mig.
Jante jante jante jantelag.
Jag orkar inte med att inte kunna andas varenda gång jag närmar mig universitetsområdet.
Vad i helsicke är det för fel på mig? Och jag saktar ner tempot, försöker koncentrera mig på musiken,
försöker tänka yoga-aktiga tankar med min andning, men lik förbannat...
Det funkar inte ens fastän jag pratar i telefon när jag går där. Det finns med ändå.
Någon dag hoppas jag att det ska kännas bra.
Och imorgon ska jag klippa håret. Hell.
Satt på frilla.se och kollade frisyrer. Och vems fejs dyker upp, om inte
Jensen Ackles .... (actual picture I stumbled over)
Var jag än vänder mig så antingen ser jag honom eller tänker på honom.
Dumma dumma dumma stygg-snygga superkända dreggel supernatural HUNK.
Frisk kulla, oh yeah. Det är som en låt som fastnat på hjärnan, och inte vill beat it...
Problemet är att normalt sett kan man lyssna sönder låten, och sen är det lugnt.
Vad måste man göra för att bli av med en besatthet av en kändis, ett program?
Uppenbarligen räcker det inte att se om serien x-antal gånger, det är ju för bra.
Åka till Vancouver och... eh.. skämma ut sig. Skulle kunna funka, men inte fullt så genomförbart.
Skaffa en ny serie att vara besatt av? Vilken då? Vilken skulle möjligen kunna ersätta Supernatural?
Åh, vänta, jag vet. Jag skulle ju kunna vara seriös och plugga, som jag var igår!?
Nej, je hörrk int!
Nåja, om håret..
Jag ska klippa av hela skiten och färga det lilla som är kvar : Knallrött.
That ought to teach'em!
Jag är så jävla medioker.
Och så trött på att vara ensam. (Refererar här till Jensen-besattheten.)
Egentligen vore det skönt att tillhöra de lyckliga som ännu inte kommit fram till
att det är ens egna jobb att ta sig ur ett depressivt beteende, och att den enda
som kan ändra situationen är en själv, kanske med hjälp från andra, men ändå.
Ingen kommer att göra det här åt mig. Och jag önskar att jag inte visste det,
och kunde vara förbannad på de jävlarna som inte automatiskt hjälper mig. Läser mina tankar.
Vi är framme vid det här att det inte kommet att knacka på dörren och där står...
Mr.Right, som har googlat en och äntligen äntligen hittat en.
Jag säger bara en sak. Filmen "Förtrollad"
"Iiiii've beeeen dreaaaming of the true loves' kiiiss"
bruden sitter där och klappar sina ekorrar, ett monster dyker upp,
prinsen kommer, bang, boom, kom, vi passar perfekt, imorgon gifter vi oss.
Nu är ju inte filmen riktigt så enkel därefter, men ändå.
Vore inte det alldeles... alldeles underbart?
Nu ska jag ta min eminenta bakdel och resten av den mediokra "kroppen"
och sova. Så gnäller jag vidare en annan dag.
Tills dess.... Stå på er!
Och puss till mina systrar (söstran med alltså), ni betyder så mycket!
Och alla andra som gör mitt liv ljusare! Jag älskar er.
I like!
Josefine
Varning för rent dagboks-inlägg!
Fan vad jag är trött.
Se mig, hör mig, rör mig, hur svårt kan det va? Ja...Amen to that, Linda Bengtzing...
Jag vet att jag redan haft det på msn, men det upprepas gång, på gång i min skalle..
Om ingen rör mig snart dör jag. Jag är seriös. Jag orkar inte mer om jag ska vara såhär ensam!
Om all kontakt jag ska ha med människor är de som tvingas sitta bredvid mig, och det enda
som känns som en konversation är när man småler åt nåt läraren säger, eller liksom i förbifarten
nickar när man känner igen något som han pratar om.
Telefon, ja. Har aldrig pratat så mycket i telefon i hela mitt liv.
Jag vet inte hur jag ska bete mig för att komma in i tjej-gänget som har bildats.
Det är på väg ner pi dikânet, jag vet inte hur jag annars ska uttrycka det.
"Will I learn how to be one of you some day?"
hade ett mindre psykbryt på väg hem från skolan idag.
Ni vet kanske, när man känner sig helt tom? Som ett det som sitter i tågvagnen.
Och tantor glor på en som om man vore nåt freak from Hell.
Vet ni vad Jossan gjorde?
Hoppade av i Täby och tröstshoppade en jacka... xD
Sen tog jag en capuccino och ett wienerbröd, läste de sista sidorna om keltisk järnålder,
pratade med mamma en stund, sen pratade jag med Therese...
Och sen köpte jag en kebabrulle och lyxade med en cola.
Det kändes lite bättre sen, förutom att det dåliga samvetet pockade på... Men bättre.
Så pass bra att jag läste knappt 20 sidor Stig Welinder (som jag för övrigt har problem att läsa)
och sen sket i allt. Haha där fick du, Mr. Welinder!! Eeh.... Jaja. Kanske var det min loss. Men jag orkar inte!
Och hur fan det ska gå ihop med tentan coming up next friday, det bäät inte jag!!
Det känns som jag kommer köra som fan, och jag orkar nätt och jämt bry mig...
Har jag valt rätt? Vad i helvete gör jag i Stockholm, på universitetet?
Jantelagen har slagit mig i ansiktet med handsken, slängt den på marken.
Och jag är helvetiskt sugen på att ta upp den, men...vem tror jag att jag är?
Jag satt på föreläsningen idag, kom på mig själv med att bara kolla på klockan.
Läraren ställde frågor öppet mot klassen, och jag var helt nollställd.
Utom när han frågade vad mer än jordbruk dyrkandet av "jord" innebar på förromersk järnålder.
Det kunde jag faktiskt svaret på. Det är järn. Järn är framställd av jorden, liksom bronset kom från berget.
Så ja, visst har jag lärt mig en del. Men frågan är... Vad gör jag där?
Jag sitter och lyssnar på de andra, hur de lägger fram sina resonemang....
Och jag, jag har bara fattat jord-järn delen. Jag var så satans nära att ropa ut det.
Problemet? Jag hade stammat som en idiot om jag hade haft fel och fått lov att förklara mig.
Jante jante jante jantelag.
Jag orkar inte med att inte kunna andas varenda gång jag närmar mig universitetsområdet.
Vad i helsicke är det för fel på mig? Och jag saktar ner tempot, försöker koncentrera mig på musiken,
försöker tänka yoga-aktiga tankar med min andning, men lik förbannat...
Det funkar inte ens fastän jag pratar i telefon när jag går där. Det finns med ändå.
Någon dag hoppas jag att det ska kännas bra.
Och imorgon ska jag klippa håret. Hell.
Satt på frilla.se och kollade frisyrer. Och vems fejs dyker upp, om inte
Jensen Ackles .... (actual picture I stumbled over)
Var jag än vänder mig så antingen ser jag honom eller tänker på honom.
Dumma dumma dumma stygg-snygga superkända dreggel supernatural HUNK.
Frisk kulla, oh yeah. Det är som en låt som fastnat på hjärnan, och inte vill beat it...
Problemet är att normalt sett kan man lyssna sönder låten, och sen är det lugnt.
Vad måste man göra för att bli av med en besatthet av en kändis, ett program?
Uppenbarligen räcker det inte att se om serien x-antal gånger, det är ju för bra.
Åka till Vancouver och... eh.. skämma ut sig. Skulle kunna funka, men inte fullt så genomförbart.
Skaffa en ny serie att vara besatt av? Vilken då? Vilken skulle möjligen kunna ersätta Supernatural?
Åh, vänta, jag vet. Jag skulle ju kunna vara seriös och plugga, som jag var igår!?
Nej, je hörrk int!
Nåja, om håret..
Jag ska klippa av hela skiten och färga det lilla som är kvar : Knallrött.
That ought to teach'em!
Jag är så jävla medioker.
Och så trött på att vara ensam. (Refererar här till Jensen-besattheten.)
Egentligen vore det skönt att tillhöra de lyckliga som ännu inte kommit fram till
att det är ens egna jobb att ta sig ur ett depressivt beteende, och att den enda
som kan ändra situationen är en själv, kanske med hjälp från andra, men ändå.
Ingen kommer att göra det här åt mig. Och jag önskar att jag inte visste det,
och kunde vara förbannad på de jävlarna som inte automatiskt hjälper mig. Läser mina tankar.
Vi är framme vid det här att det inte kommet att knacka på dörren och där står...
Mr.Right, som har googlat en och äntligen äntligen hittat en.
Jag säger bara en sak. Filmen "Förtrollad"
"Iiiii've beeeen dreaaaming of the true loves' kiiiss"
bruden sitter där och klappar sina ekorrar, ett monster dyker upp,
prinsen kommer, bang, boom, kom, vi passar perfekt, imorgon gifter vi oss.
Nu är ju inte filmen riktigt så enkel därefter, men ändå.
Vore inte det alldeles... alldeles underbart?
Nu ska jag ta min eminenta bakdel och resten av den mediokra "kroppen"
och sova. Så gnäller jag vidare en annan dag.
Tills dess.... Stå på er!
Och puss till mina systrar (söstran med alltså), ni betyder så mycket!
Och alla andra som gör mitt liv ljusare! Jag älskar er.
I like!
Josefine
Kommentarer
Postat av: Sharon
Äsch söstra mi där är inte så konstig som jag. Du sitter ju inte och fnittrar över rrrr heller ;) och rodnar inte när du nämner honom, och får inte ont i magen när han går ner sådär djupt när han sjunger, och avgudar säkert inte hans uttal och...eh...
Det jag egentligen ville säga var inte det dära dravlet, utan: Jag älskar dig.
Kärlek
Snuttefiltsvargen
(För nyfikna bloggkommentarläsare: Vi talar alltså inte om samma karl här. Söstra mi får mer än gärna behålla den där snubben, jag har öronen på annat....!)
Trackback
