Storasyster Vampyr

Andra dagen då?
Helt okej, vi gick igenom PAT-kursen (problemformulering, analys och tolkning),
som jag tyvärr upplevde som utifrån min egen kropp, jag vet inte var jag svävade iväg.
Allt jag funderade på var vad i helsicke jag ska skriva om. Hur jag ska skriva. Att jag vill ha ett A.
Ser jag dum ut? Sitter jag i vägen för någon? Ser jag ut som en hösäck nu?
Jag har åtminstone papper från powerpointen, och några få anteckningar... Ahem.

Därefter var det inledning för AODS-kursen (arkeologin och dagens samhälle).
Jag blir lite rädd för den läraren. Men jag tror att hon är jättebra, och inte kommer att godtaga
vad som helst. Hon överraskade, i alla fall mig med att tycka att vi skulle presentera oss för henne.
Åh nej, VARFÖR? Vad skulle jag säga? Jag svär på att jag nästan fick lov att hålla i stolen för att inte skaka
så att resten av kursisarna skulle se. Vad heter jag? Hur gammal är jag...? Eehm... Vad ska jag skriva om?
Och.... den värsta frågan av alla : "Varför vill du bli arkeolog?" My God.
Som tur var, svarade jag någorlunda rätt. "Det är väl en barndomsdröm", svarade jag.
Det var därför hon också hade börjat läsa arkeologi. Tack. I Am Accepted.

Sedan talade hon mer om hur kursen skulle läggas upp. Hon förväntar sig att vi spenderar
50% av våran studietid ("2,5 dagar i veckan!") med att först problematisera, sedan lösa problemet, på en uppgift.
När detta är klart skall hela smeten redovisas för viktiga folk på historiska muséet, med mera....
Vad mer? Vi fick inte bestämma vilka grupper vi ville vara i. Det skulle hon göra, och de grupperna
skulle hon hålla stenhårt på. Det roliga är att vi sedan såg henne diskutera med våran "vanliga" lärare.
De viskade, och han pekade omkring på våran klasslista. Fuck. Fuck, mothermother fuck.
Snälla låt mig hamna med någon som jag känner mig trygg med.
Jag är förvisso bra på att lösa situationer när jag väl sitter i dem, och jag blir så illa tvungen.
Förmodligen är detta bara ännu en av de många grejer som sker här i Huvudstaden som kommer
att stärka mig, som så många händelser redan gjort. Jag är inte samma Jossi som jag har varit.
Och mer finns att förbättra, och plötsligt ser jag bara fram emot de prövningar som "komma skall".
Jag känner mig starkare, jag har vänner, jag börjar hitta i stan... Även om hemlängtan är stark och ångesten pockar på
när jag som minst behöver den. Men som alla säger... Vansbro kommer att finnas kvar.
I min lilla hemkommun rullar saker på som det ska, och min plats finns kvar, den bara väntar på mig.
Alla jag älskar finns där, mer trygghet behövs väl inte. Och ångesten och mina komplex... ja dem får jag jobba med.
Visst är jag positiv? Det är bara för att inte allvaret börjat än. Snart kommer gnälliga Josefine tillbaka.

Jaja. Idag då?
Klockan är 13.09, här sitter jag i pyjamas, lyssnar på Taylor Swift och drömmer mig bort.
Ska gå ner och köpa de böcker som finns att få tag på i Twilight-serien sedan. Måste ha fortsättningen.
Det var längessen jag slukade en bok såhär! Härligt att veta att geisten sitter i ännu.
Men nu ska jag försöka ta tag i mitt liv. Göra något vettigt. Någorlunda vettigt iallafall. Nåja.

Ha det gott!
                          Yours truly
                                                Storasyster Vampyr