No subject
Ikväll känns den som allt annat än min.
Jag är osäker på om ens det är mitt liv jag lever nu.
Hur kan det vara min säng...?
Visst. Det är mina kuddar, mitt täcke...
mina sängkläder, min nalle - som sitter där för syns skull.
Men hur kan det vara min säng när det inte är mitt hus?
När inte Athena suckar åt att lillmatte aldrig kan vara still,
när jag inte är omgiven av människor som älskar mig?
Vad är mitt problem må ni undra?
Jag begriper inte vad jag gör här!
Jovisst, jag försöker leka arkeologstuderande.
För att "det är det enda jag någonsin velat".
Så låter standardsvaret på "Varför?" Hah!
Jag som nätt och jämt klarade tentan på ett av de ämnen
som jag faktiskt tycker är mest intressant! Hah!
Jag som inte har geografiskt eller kronologiskt minne!
Allt jag har är mina rosa, fluffiga arkeologdrömmar.
För att det verkar så satans intressant, och för att jag inser
att med den framtid som väntar oss... Är det inte fel att tänka på våran forntid.
Och vad vi lämnat bakom oss, det som har fört oss hit till detta... Anno Domini.
Jag kan inte låta bli att undra. Om jag gjort ett gigantiskt misstag.
Men vad skulle jag annars ha gjort? Är en annan fundering.
Jobbat kvar på ICA, där jag gnällt de senaste två åren?
Nej... Men ändå.... Ändå saknar jag stället, och alla människor.
Och jag saknar verkligen min familj och... our casual life.
Allt är så annorlunda! Och ändå inte. Är det jag som är annorlunda?
För plötsligt får man höra att man bryter på stockholmska.
Och blir kallad nollåtta. Och får åka gammal hederlig VOLVO
- som man ju gör hemma på landet, du vet. BLINK BLINK.
Nej, jag har ju inte blivit annorlunda!
Varför beter sig alla som om jag är det?
Vad i helvete!
Så fort jag pratar med Therese pratar jag järnamål! För helvete!
Det går knaggligt som satan, men det har det ju alltid gjort!
Och jag har bara bott här i fyra månader...!
Jag är uppväxt i en gammal volvokombi med hundhår
och hundlukt blandad med wonderbaum gran!!
Det är inget som försvinner ur min uppväxt, ur min syn på vad som är äkta
... vad som alltid kommer vara hemma!
Jag hade en poäng med det här...
Men jag orkar inte skriva mer...
Får fortsätta gnälla en annan dag.
En sak är i alla fall säker.
Jag tänker inte tillåta mig själv att se det här som ett misstag.
Det har fått mig att växa otroligt mycket, även om det samtidigt
gjort mig självisk på ett vis som jag iännu nte vet om jag gillar eller ej.
I vilket fall... Nej. Det suger. Men det är inte dumt att ha gjort det.
Kommer aldrig att vara heller. Gissar jag. Nay. Hoppas jag.
And still...
Fy fan vad jag längtar hem.
Söstranappen.
Ångra aldrig det du gjort. Jag tycker du är jättemodig som gör det. Du är supertuffast som gör något du velat göra och något du är intresserad av, och flyttar iväg och bli inneboende hos en satapa och hennes satungar. Du blir ju bara större hela tiden mimimimiii. Du kan! Du klarar det! Och när du hittat eget ska jag ju komma och hälsa på dig, och du ska komma och hälsa på mig så vi kan babbla och laga mat och tramsa. Och tänk, om du inte valt att flytta och gå den här utbildningen hade du aldrig träffat knallkörksingmar ;). Tänk vilken förlust...
Jag skulle vilja kunna vara lika modig och sticka iväg lååångt hemifrån och plugga något jag vill plugga. Som mina plötsligt-sedan-snart-två-månader-tillbaka-påkomna ambitioner att åka på språkresa. Tänk om jag kunde göra det. Tänk om jag kunde våga det. Tänk vad förvånade alla skulle bli! Hon, fegisen som inte vågar sticka näsan utanför dörren, sticka till ett främmande land och babbla språk hon inte begriper. Det vore något.
Fast jag vet ju inte vad jag vill med mitt liv.
Om du tvivlar, tänk: Vad har jag att förlora?
Svara sedan dig själv: Ingenting! För nu är jag en erfarenhet rikare.
Je t'aime
Snuttefiltsvargen
